- Jag gick i lära hos min far. Och när jag tänker efter så började jag nog lära mig yrket när jag var liten. Jag sprang hos pappa ofta och fick liksom det här med mig, säger Håkan Ericsson på Mjölby Stenhuggeri.
Skyltarna till toaletten, lunchrummet och kontoret är gjorda av sten. Men på väggen hänger också ett porträtt av Cornelis Vreeswijk. En fotostatkopia men med en framträdande plats. Det ligger stenflisor lite överallt. Som det ska vara i ett stenhuggeri.
- Min pappa jobbade åt Håkans pappa. Så jag kan nog säga att jag också fått det här med mig sedan barnsben. När Håkan skulle ta över firman så ville han ha en kompanjon. Det kändes naturligt att ta det steget, säger Thomas Wiberg.
Ett levande material
Att vara stenhuggare är ett tungt yrke. Det sliter på rygg och knän. Men både Håkan Ericsson och Thomas Wiberg är stolta över sitt arbete. Sten är ett levande material och det kräver mycket kunskap och omsorg för att få stenen som man vill. Den ska spricka. Men åt rätt håll...
- Ett felhugg och det kan bli problem. Då gäller det att kunna "läsa" stenen. Nästan alla våra uppdrag är att göra gravstenar. Det får inte gärna bli fel. Men samtidigt så kan den som kan hantverket ofta rädda resultatet. Det är inte alls samma sak när det är maskingjort. Vi gör allt från grunden och vet vad man behöver göra, säger Thomas Wiberg.
Tunga lyft
På golvet står massor av gravstenar. Flera med namn. Gravstenar som ska göras om, gravstenar som utökas med ett namn. Mycket sorg och mycket omsorg.
Det är många och tunga lyft som krävs för att få stenarna i arbetsställning. Att lyfta handlar om teknik. Ibland hjälps kompanjonerna åt. Ibland får man lyfta själv. Det beror lite på hur tung och otymplig stenen är.
Det finns inte så många stenhuggare i Sverige i dag. Antalet yrkesutövare har stadigt minskat. I början av 1960-talet fanns exempelvis två stenhuggerier bara i Mjölby. I dag är Mjölby stenhuggeri ett ovanligt inslag i Östergötland och hela Sverige.
Undviker maskiner
Jag försöker räkna hur många gravstenar som finns inne i stenhuggeriets lokaler. De finns överallt i alla rum. På golvet, i arbetsställningar, för att borras, för att finhuggas, för att få en ny finish, lite beroende på var i processen de är. Varje sten kostar mellan 8 000 och 14 000 kronor när de är klara.
Håkan Ericsson och Thomas Wiberg gör så lite som möjligt med maskinell hjälp. Hammare och mejslar av olika storlek är det som oftast gäller. Texterna till gravstenarna görs genom mallar som skärs ut för hand. Och jobb har de gott om.
Följer kundens önskan
- Vi skulle aldrig tala om för den som är i sorg att vi finns. De får komma till oss på sina villkor. Man får försöka vara en bra medmänniska och lyssna på vad de vill. En gravsten är ett stort beslut. Vi gör vad kunden vill, säger Håkan Ericsson.
Ingen skulle säga att stenhuggare är ett framtidsyrke. Och när de båda tog sina mästarbrev 1996 var det länge sedan någon hade tagit brevet. Båda har barn. Men ingen av barnen kommer att ta över.
- Vi har inte heller tid att ta in lärlingar. Tyvärr. Vi har för mycket att göra för att klara av det. Men visst skulle man vilja lära ut yrket. Men nu är det som det är, säger Thomas Wiberg.
Vi lämnar stenhuggeriet och jag tänker att det är synd om yrket skulle försvinna. Bara att veta att sten kan rosta var något nytt för mig. Eller att bästa graniten kommer ifrån Östergötland. Vem ska berätta sånt i framtiden? Att förlora kunskap känns så onödigt.