– Mitt drömjobb? Ja, så är det nog. Det är fantastiskt kul, säger Carl när vi ses under ett av hans besök hemma i Östergötland.

Ni har säkert sätt det klassiska hästskoformade långbordet i FN:s säkerhetssal, där representanter från 15 av FN:s medlemsnationer bildar säkerhetsrådet.

De fem permanenta (USA, Ryssland, Kina, Storbritannien och Frankrike) och de tio invalda som sitter två år i taget. Efter en lyckad kampanj, ledd av Carl Skau, valdes Sverige in 2017–2018 som en av de tio invalda.

Artikelbild

– Det kommer nog ta 25 år innan vi sitter i säkerhetsrådet igen. Det tog 20 nu och det blir allt tuffare. De stora länderna, som Tyskland och Italien, blir allt mer ambitiösa och vill sitta där ofta. Så det här är min generations chans att sitta i säkerhetsrådet. Svenskarna som satt där förra vändan, 1997-1998, säger att det var det roligaste de gjorde i sin karriär.

Så risken finns att du toppar din diplomatkarriär redan som 39-åring?

– Jag hoppas inte det är slut efter det här, men lite stressande är det ju om jag peakar redan nu.

Carl skrattar. Efter vårt möte ska han in i hörsalen på biblioteket och tala för utrikespolitiska föreningen i Linköping.

Artikelbild

Sedan tillbaka till New York.

Varför diplomat?

– Dels växte jag upp med en känsla att vilja så långt bort som möjligt, man gör nog ofta det när man växer upp i små orter, dels kände jag väldigt starkt för anti-apartheid-rörelsen. Med det uppenbara rätt och fel och orättvisorna. Då var jag 12–13 år. Jag vet att det finns en inspelning från skoltiden där jag säger att jag vill bli diplomat i Sydafrika.

Efter avslutade studier i Lund, där han läste statsvetenskap och juridik, fick Carl jobb på FN:s flyktingkommissariat UNHCR.

– Jag åkte direkt till Colombia, sedan till fredsinsatsen i Guatemala, där våra två första barn föddes. Sen fick jag jobb på UD (utrikesdepartementet).

Efter en vända på EU, i Bryssel och som biträdande chef i EU-delegationen i Zimbabwe, fick han uppdraget att leda den svenska kampanjen för att väljas in i säkerhetsrådet.

– Det handlade mycket om att bygga 194 relationer med medlemsnationerna. På alla nivåer, inte bara med alla ambassadörer. Vi låg långt efter, det fanns ingen som trodde på att vi skulle väljas in, men med lite flyt, att det var frågor på dagordningen i världen som passade vår profil, så gick det vägen.

Hur har de sju första månaderna i säkerhetsrådet varit?

– Känslan är att vi kan göra mer skillnad än vad vi har trott. Det är inte konstigare än EU eller en kommunstyrelse här i Sverige, det är vanliga gubbar och gummor som sitter där i rådet. Först kan man bli lite skrämd av den insikten, ”är det inte mer än så här som ansvarar för fred och säkerhet i världen”, men sen drivs man på av att vara med och påverka.

– Vi hade turen att vara ordförande vår första månad. Vi var väldigt nervösa för det så vi tog i från tårna. Det sammanföll med att vi hade en ny generalsekreterare i FN, Antonio Guterres. En briljant person som bara växer. Vi identifierade oss med hans vision om ett modigare FN-sekretariat med en generalsekreterare som tar initiativ. Det är mycket Hammarskjöldskt över Guterres.

Aldrig har så många människor i världen varit på flykt, 65,6 miljoner under 2016 enligt UNHCR. Hur starkt är FN idag? Vilken roll spelar organisationen för världsfreden?

– Världsläget i stort är ju värre än på mycket länge, vilket flyktingantalet visar. Men också det politiska läget generellt är utmanande, ingen tvekan om det. Säkerhetsrådet bildades direkt efter andra världskriget för att undvika ännu ett stort krig. På det sättet kan man ju på något sätt säga att man lyckats, vi har inte haft något världskrig efter det. Under kalla kriget var säkerhetsrådet paralyserat. Aktiviteten då var mycket lägre än idag. Under 90-talet var det ett enormt uppsving där säkerhetsrådet tog sig an alla interna konflikter som uppstod då.

– Läget nu är att vi har ett stort antal frågor på dagordningen. Vi har möte två gånger om dagen med frågor, beslut, insatser och sanktioner, men vi har gått in i ett nytt geopolitiskt läge där låsningarna är mycket större än tidigare. Inte minst mellan USA och Ryssland. Det är väldigt besvärligt.

Är Syrienkriget en tagg i alla FN-hjärtan?

–Ja, det är verkligen en tragedi och det främsta misslyckandet. Många som jobbar i FN resonerar så att om säkerhetsrådet och de västliga nationerna där hade köpt medlaren Kofi Annans förslag 2012 hade vi haft ett helt annat läge idag. Där var den stickande frågan Assads vara eller inte vara i ett uppkommande val och det föll på det. Sen brakade allt loss i flera år. Nu är vi lite tillbaka i det läget. Så frågar du FN-tjänstemän så tycker de att det där var tillfället att hindra kriget. Men det var andra storpolitiska saker som spelade in.

Vad kan FN göra nu?

– I den svenska representationen är vårt fokus i Syrienfrågan humanitärt. Vi är en stor bidragsgivare och kan det humanitära systemet. Det har ju varit en lång tid utan tillträde till området, där hundratusentals människor varit avstängda från humanitära insatser. Trots att våldsnivåerna nu går ner, efter de avtal som slutits om eld upphör, så har tyvärr inte det humanitära tillträdet förbättrats. Det är det vi jobbar stenhårt på att förbättra. Det har skett vissa framsteg och det är nödvändigt, om de inte levererar mat och förnödenheter till de här områdena så kommer inte vapenvilan att hålla.

För oss som följer utvecklingen via media kan det kännas att handlar om vad Trump, Putin och några ledare säger och gör. Känner ni så i FN också?

– I Syrien känner jag att det verkligen är så. Vi har avvaktat USA:s politik där och det är inte helt tydligt än var de står. Så där finns frustrationen. Det amerikanska ledarskap som vi är vana vid har inte utkristalliserat sig än, på många områden utvecklar de fortfarande sin politik, som exempelvis Afrika.

– Men tittar vi på Nordkorea, så visst det är politiskt spel med en massa djärva uttalanden, men det konkreta arbetet i den frågan sker i säkerhetsrådet med resolutionen som togs för ett par veckor sedan. Den ökar pressen mot den nordkoreanska regimen med utökade sanktioner och trycker på vikten av ökad kreativ diplomati.

Vad kan Sverige bidra med i en så stor fråga?

– Vi har en ambassad i Nordkorea och har varit på plats vid gränsen till Sydkorea sedan 50-talet, tillsammans med Schweiz som neutrala länder, och har en trovärdighet i den frågan. Vi inser att det är storpolitik men säkerhetsrådet ger oss en plattform att använda vår trovärdighet och lokalkunskap.

Vad hoppas ni uppnå under de två åren i säkerhetsrådet?

– Vår målsättning de första sex månaderna har varit att etablera oss som en seriös aktör. Det länder förväntar sig av Sverige är att vi vågar göra en egen analys och ha en egen linje. Det tror jag vi har levt upp till de här första sju månaderna. Vi måste ha en seriös position på Guinea-Bissau likväl som på Syrien. Det är så man blir en spelare i helheten, man måste kunna spela på alla klaver. Det är en enorm kraftsamling såklart, normalt sett är inte vi på UD så engagerade i precis alla de här situationerna, men det har lyft oss. Sveriges mervärde är framför allt de mjukare frågorna. Inte minst att driva kvinnors rättigheter. Där är vi ofta ganska ensamma. Det är något som vi konsekvent driver och som utrikesministern är världsledande i.

Hur tas det emot?

– Mänskliga rättigheter och annat kan man möta motstånd i, från Kina och andra, men just kvinnors rättigheter är det ingen som riktigt ifrågasätter. Men det är heller ingen annan än vi som driver det så hårt. Så där finns ett stort utrymme att förbättra. Vi ställer alltid frågan vilka kvinnogrupper som deltar i fredsprocesserna. Så nu vet alla FN-representanter att när de kommer till säkerhetsrådet så får de frågan och i varje FN-rapport är det numer en komponent.

– Utmaningen där är inte att förändra nu, för det ser vi att vi gör varje dag, utan det är att se till att det lever kvar även när Sverige har lämnat säkerhetsrådet. Vi har bara två år på oss. Därför jobbar vi nära tyskarna med det här som troligen tar plats i rådet efter oss.

I vilka frågor i år har ni varit med och påverkat mest?

– Redan första månaden var vi med och drev fram en lösning i Gambia tillsammans med generalsekreteraren och Liberias president. Det hade annars kunnat bli ännu ett land som fallit in i inbördeskrig. När oroligheterna i Jerusalem tilltog för 3-4 veckor sedan tog vi initiativ till ett möte i säkerhetsrådet. Det var modigt för det var långt ifrån säkert att alla skulle vara med på det. Men det föll väldigt väl ut och bidrog till att det den helgen skapades ett internationellt tryck på parterna att hitta en lösning så fort som möjligt. Och det gjorde man ganska snabbt då.

– Sedan förra veckan tog vi initiativ till ett möte om Jemen. En fråga i skymundan av Syrien som vi varit väldigt aktiva i. Det pågår en konflikt mellan en saudiledd koalition och en rebellrörelse. Den humanitära situationen i Jemen är värre än i något annat land. En koleraepidemi där flera tusen människor har avlidit. 80 procent av befolkningen är i behov av humanitärt stöd. Vi har satt frågan stenhårt högt på agendan och det får vi smällar för, men också väldigt mycket uppskattning. Hade det inte varit för svenskt ledarskap och generalsekreteraren så hade nog situationen varit ännu värre i Jemen idag.

Du säger att de andra nationer förväntar sig att Sverige har en egen linje, vem kan vi tacka det arvet för?

– Dag Hammarskjöld (FN:s generalsekreterare 1953-1961) naturligtvis. Han representerar FN på många sätt fortfarande. Sen har det ju varit en rad efter honom, inte minst Hans Blix i början på 2000-talet. Det sätt han stod upp för sitt uppdrag (ordförande i FN:s inspektionskommission) när det blåste stenhårt från både Storbritannien och USA, då hans vapeninspektörer inte hittade några massförstörelsevapen i Irak, det är fortfarande beundrat i FN och något det talas om. Jan Eliassons tro på diplomati för att lösa konflikter är en inspiration. Och man kan också säga Carl Bildt. Han har en stark oberoende röst. När EU bedömer hur mycket inflytande länder har så hamnar Sverige ofta topp fem, vilket ju är att slå över sin vikt väldigt mycket.

Är säkerhetsrådet rätt konstruerat med de fem storas vetorätt?

– Det pågår arbete om att reformera säkerhetsrådet men jag tror det är på lång sikt. Vi använder vår tid i rådet till att försöka förändra arbetsmetoderna, att göra det svårare för de fem stora att använda vetot. Att man inte ska stå ensam. Det är ganska enkla metoder. Som att vi tvingar fram en slutsats oavsett vilket möte det är, vi vägrar lämna rummet om vi inte är överens om minst tre punkter. Det skämtades om det i början på året men nu har det satt sig lite. Det gör det svårare att använda vetot, att vi skapar känslan att vi alla har ett större ansvar än att bara representera våra egna länder.

Hur märker ni av turbulensen kring Donald Trump?

– Den märks absolut. För säkerhetsrådet mest i osäkerheten kring den amerikanska politiken där FN och världen är beroende av, eller i alla fall har vant sig vid, det amerikanska ledarskapet. När det är ett vakuum i vissa frågor så skapar det en osäkerhet och oro. Som i Afrika till exempel där vi inte vet var USA står i centrala frågor som Sydsudan.

– För FN i stort, som gör att generalsekreteraren sover dåligt på nätterna, är finansieringsfrågan ett stort orosmoment. Trumps bud till kongressen skulle innebära enorma neddragningar i FN-budgeten, helt orealistiska att genomföra. Jag tror inte det landar där men skapar förstås en stress i FN. Någonstans kommer det skäras, frågan är bara var, hur mycket och vilka konsekvenser det får.

På utvecklingsområdet har USA redan skurit i allt bistånd till organisationer som ägnar sig åt frågor som ens rör SRHR (sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter) eller abortfrågan.

– Det är viktigt att västvärlden upprätthåller en moralisk kompass så man kan hålla skurkstater som inte följer reglerna ansvariga. Som det är nu finns det en risk att sådana länder pekar på USA och säger ”titta på dom, de är inte bättre själva”. Det är allvarligt.

Kämpar FN som många andra i vindar där demokratin ifrågasätts?

– Ja, så är det. Det gör vårt arbete viktigare än någonsin. Jag har svårt att tänka mig att FN:s stadgar någonsin har varit viktigare än nu.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut för dig?

– Jag vaknar klockan sex och sätter på datorn. Då har Stockholm skickat informationen från deras morgonmöte. Då får jag en bild av vad som är det senaste. Sedan får jag iväg barnen till skolan innan jag cyklar till jobbet. Vi bor i Brooklyn och det är en mil ungefär till FN på Manhattan. Den cykelturen är den enda motion jag får. Vi har morgonmöte halv nio till nio där dagordningen är gårdagen, dagen och i morgon. Det brukar vara fokus på dagen. Vi finputsar instruktionerna från Stockholm och går sen ner till tiomötet i säkerhetsrådet.

– På väg dit passerar man alltid mediazonen och då gäller det att ha tre budskap om de frågor som står på dagordningen. Själva mötet är åtta gånger av tio i ett slutet rum, det lilla rummet bakom säkerhetssalen, där vi diskuterar. Vi går alltid in med ett mål. Ibland går man ut hårt och säger det direkt för att få andra att följa efter, ibland säger man det i slutet och får det att låta som en sammanfattning av det man har hört.

– Sen är det en arbetslunch med hela rådet eller med någon kollega i rådet. Klockan tre är nästa möte. Klockan sex avslutar vi med möte där vi sammanfattar så Stockholm har allt när de kommer sin morgon. Jag brukar pysa hemåt vid sju så jag kan käka middag med familjen och lägga barnen. Sen blir det ofta två timmar till med datorn på kvällen.

Vad driver dig?

– Att göra skillnad. Det tror jag folk märker i säkerhetsrådet, vi talar alltid passionerat. Vi får ofta mycket siffror till oss, jag försöker se den mänskliga tragedin bakom varje siffra. Annars blir det här arbetet overkligt. Det blir förstås plågsamt men det är det som skapar drivkraften.

Ser du din framtid som diplomat på UD?

– Vi har möjligt att söka EU-arbete också och det skulle jag verkligen kunna tänka mig att göra igen. Jag skulle också gärna jobba i någon konflikthärd för FN, där det verkligen händer. Men det får vänta några år tills barnen vuxit upp.