– Men det är som att jag bär någon med mig hela tiden. Det som donatorn gjort är så otroligt stort och får liksom inte glömmas. Jag kan till och med tveka att säga "mitt hjärta" även om jag gör det ibland.
45-åriga Petra bor på landet mellan Söderköping och S:t Anna med maken Micke och de två schäfrarna Enya och Freja. Hon har haft sitt nya hjärta i drygt tre år och kan numera leva ett ganska normalt liv. Så har det inte alltid varit.
När de flyttade till det charmiga huset 2002 fanns det framtidsplaner, det vittnar antalet sovrum om. Men som saker och ting utvecklade sig blev det aldrig aktuellt att skaffa barn.
Som 31-åring fick Petra bröstcancer och genomgick en omfattande behandling. Exakt fyra år senare kom det tillbaka och hon måste få cellgifter igen. Mitt under pågående behandling kom nästa bakslag.
– Efter några månader kände jag mig andfådd och det visade sig att mitt blodtryck var jättelågt. Men ingen behandling hjälpte, säger Petra och går och hämtar en liten decimeterstor apparat och lägger på köksbordet.
Det är en hjärtpump, en likadan som hon själv fick inopererad i november 2006 mot det som visade sig vara hjärtsvikt. Den satt i hennes kropp i omkring sex år vilket är längre än hos någon annan i Sverige.
Efter en grundlig utredning fick Petra till sist plats i kön för att få ett nytt hjärta.
– Jag fick avgöra själv. Det fanns risker med både hjärtpumpen och med transplantationen. Med ett nytt hjärta fick jag en deadline, eftersom man lever i snitt 15 år efter en hjärttransplantation. Det skrämde mig men jag kom fram till att det var det bästa alternativet.
Att stå i kö innebar i det här fallet att bära en sökare på sig dygnet runt, samtalet från Lund kunde komma vilken minut som helst. När ett nytt hjärta dyker upp måste det transplanteras inom fyra timmar. När samtalet kom flög Petra till Lund direkt, sövdes och vaknade upp och fick veta att operationen hade avbrutits.
Men den andra gången fullföljdes ingreppet och Petra vaknade upp med en annan människas hjärta i kroppen.
– Det var väldigt mycket tankar innan. Det är en absurd situation att gå och vänta på att en annan människa ska dö.
Det är inte konstigt att Petra är engagerad i en organisation som MOD, som betyder Mer organdonation.
– Så länge man är ung och frisk tror man att man är odödlig. Att ta ställning i den här frågan innebär att tänka på att man själv ska dö, och många vill inte det. Men att ta ställning underlättar för de anhöriga. Man kan gå in på donationsregistret på nätet eller åtminstone ha en handskriven lapp i plånboken.
15 års livslängd i genomsnitt efter en hjärttransplantation, hur hanterar du den informationen?
– Jag har lärt mig att ta tag i livet och ha mindre delmål. Det måste inte vara månen tur och retur, det kan vara att höra fågelsången eller se årets första krokus. Och att ta med hundarna till brukshundsklubben, säger Petra.