Den enda futtiga, förbaskade och elaka poängen fastnade på ringkanten i "Drakborgen", som än en gång blir en bubblande SM-finalarena, i Sundsvall och krossade brutalt Norrköping Dolphins drömmar om guld och fest i vår.
Andrew Pleick såg sista skottet försvinna längs Selångersån och lämna ett stort tomrum bakom sig...
...och med det kan en epok vara över i Dolphins. I ett framtida lagbygge, som på nytt ska utmana om titeln och fortsätta bygga upp kapacitet och kvalité i den baltiska ligan, måste det ske smått dramatiska förändringar både på och vid sidan av planen. Den nya tiden finns redan med drömarenan på Himmelstalund, men årets tidiga farväl kommer få konsekvenser och röra om en del i klubben.
I den sena timmen och i svallvågorna av dramatiken i norr dyker det upp flera frågor i tankarna.
Coachen Kelly Grant har gett sitt Dolphins precis allt i många år, men frågan är om inte han och klubben skulle må allra bäst av en time out (det är ju så det heter i deras värld) i det här skedet? Grant verkar ha tömt sitt förråd av idéer och engagemang. Det kan kännas lite så, när man sett Dolphins köra fast och inte lyckats hitta lösningar i avgörande ögonblick.
Tiden hann både ifatt och förbi under den tidiga våren 2009.
Veteranerna Gee Gervin och Fred Drains har också en egen och speciell historia med klubben, men de två har inte lyckats leva upp till fornstora dagar under den tid klubben behövde det allra mest och bäst. Gervins tisdag i Sundsvall var, till och med, rent dålig. Han gjorde inte en enda poäng på 16 minuter och 40 sekunder på parketten och gjorde ett par riktiga missar, men fick i alla fall Grants envisa förtroende in till slutet. Det var både märkligt och konstigt.
Att Gervin kom tillbaka från sin skada och lyckades spela mer i år var en liten bragd i sig, men vetskapen om hans verkliga kunnande känns det här slutet sorgligt.
Att Drains, som har ett år kvar på sitt kontrakt, hittade en del av sitt spel stundtals kan vara något att ta med sig på den fortsatta resan, men inget att bygga en ny stomme på.
Vi kan diskutera det kloka och goda i alla tuffa resor och matcher på andra sidan Östersjön, när vi står med facit i hand och utanför det så roliga finalspelet. Jag skulle själv byta bort varje seger och framgång i den baltiska ligan för fem laddade kamper om det åtråvärda guldet. Det är i alla fall min spontana känsla, när man sett Dolphins trupp krokna och falla ihop på grund av täta och hårda programmet. Truppen har gjort hela Basketsverige avundsjukt, men den räckte inte för att lyckas på två fronter.
Det märktes tydligt mot ett skickligt och pånyttfött Sundsvall Dragons.
Det är kvällens bittra sanning.
Jag vill absolut inte kalla satsningen och säsongen för ett fiasko. Det kan den inte vara, när man vinner grundserien och når finalspelet i den baltiska ligan. Mitt betyg stannar därför vid ett "misslyckande". Äventyret i Baltikum var en chansning och kostade mer än det gav på kort sikt, men det var ett måste för kunna värva landslagsmännen Joakim Kjellbom och Kenny Grant. De hade knappast valt Dolphins utan det europeiska skyltfönstret.
På sikt kan kanske till och med det hela göra Dolphins ännu starkare i framtiden.
Det är en liten, men ack så klen tröst.