Det är Crescendo. Det är onsdagskväll. Det är Nisse Sandström Kvintett. Då är varenda stol upptagen, inklusive den sista extrastolen. Det har länge rått ett speciellt förhållande mellan Crescendo och Nisse Sandström. Här har han en trogen publik, här är han kung.

– Hej, trevligt och se er. Jag tror det bara är gamla bekanta, säger han och blickar ut över publiken.

– Vi tänker börja med "Gingerbread Boy" av Jimmy Heath.

Artikelbild

| Generationsmöte. Nisse Sandström värnar om de unga musikerna och spelar ofta tillsammans med en yngre generation. Här ett glatt möte med Erik Söderlind, gitarr. I bakgrunden skymtar Moussa Fadera, trummor

Jazzkvällen är igång.

Det är den 1 mars och mindre än två veckor till hans 75-årsdag. Men 15-åringen, som 1957 for från hemstaden Katrineholm till Finspång för sin första betalda spelning finns kvar i sinnet.Han ser ingen stor skillnad mellan då och nu. Känslan på scenen är den samma. Men i ett mellansnack gör han ett konstaterande:

– Då, 1957 fanns det inga 75-åringar. Hade det gjort det så hade de varit födda 1882. Då var Strindberg 33 år.

Så fortsätter kvällen, härlig musik och korta mellansnack, en kommentar om en musiker, en rolig händelse.

Artikelbild

| Ung musiker. Nisse Sandström som 14-åring på en bild som han tog själv 1956.

– Vi fortsätter med Oscar Pettiford. Visste ni att han var halvindian och fruktansvärt stark. Stycket heter "Tricotism".

Musiken har alltid funnits i Nisse Sandströms liv. Han kommer från en musikalisk familj och fick sin första skiva när han var fyra år, en jazzskiva med Coleman Hawkins. Sedan dröjde det ända tills han var 14 år innan han fick sitt första instrument. Efter att ha sprungit gråtande från sin andra musiklektion blev det aldrig någon mer lektion.

Artikelbild

| Katrineholm. En 15-årig Nisse Sandström vid en spelning i Folkets hus i barndomsstaden 1957.

– Jag lyssnade på jazzskivor och sedan stod jag ute i vedboden och övade. Noter har jag aldrig lärt mig.

Nu gick det undan. 1957 hade han sin första betalda spelning. 1958 vann han solistklassen i TV-jazzen och två år senare turnerade han med Monica Zetterlund på helgerna.

Artikelbild

| 25-åring. Nisse Sandström på en bild som togs i februari 1967 för 50 år sedan.

I veckorna jobbade han som målare.

– Det var ett jobb jag trivdes med. Jag höll på i 20 år och var bland annat med om miljonprogrammet i Tensta.

Artikelbild

| Trädgårdsmusik. Musik i trägår´n lockarmånga. Musikerna vid sidan av Nisse Sandström är Hampus Torarp, piano och Patrik Boman, kontrabas.

Pettiford klingar ut i en kaskad av applåder.

– Nu ska vi spela en låt av Junior Mance som heter "Jubilation".

Telefonsamtalet från Finspång 1957 hade varit viktigt. 1972 kom nästa, för karriären, så viktiga signal. Det var Red Mitchell, den världsberömde basisten som ringde och frågade om Nisse ville spela med honom.

– Vi spelade ihop i 15 år och var även över till Amerika.

Där utspann sig två korta månader av Nisse Sandströms liv, men berättelserna, upplevelserna, mötena och minnena räcker för ett helt liv.

– Vi spelade bland annat i Detroit. I publiken satt Count Basies band och tre meter ifrån mig Ella Fitzgerald. Det var kul att få träffa henne. Hon var fruktansvärt ödmjuk och trevlig att prata med, hon var lyssnande.

Sedan New York. Jazzklubbar som Village Vanguard och Fat Tuesday's. Kan det bli större?

– Det var rena himmelriket, säger Nisse Sandström.

Det går inte att räkna upp alla kända musiker han mötte på scenen och privat.

– Jag brukar säga att jag spelat med alla utom Dizzy Gillespie. När jag spelade satt många av mina idoler och lyssnade.

Nisse Sandström återvände aldrig till USA, men har spelat med många av de mest kända under deras besök i Sverige.

– Nu ska vi spela en låt som Tage Danielsson skrev text till. Den handlar om en tjej som skrev ut stenciler. No More Blues av Antonio Carlos Jobim. En, två tre...

Musiken fortsätter, publiken njuter.

1972 kom Nisse Sandströms första skiva "The Painter" som anspelade på hans yrke. För den fick han Gyllene skivan av Orkesterjournalen.

– Jag har gett ut tre skivor i eget namn, men varit med på många, tio bara med Red Mitchell. Jag är nog med på fem guldskivor, säger han.

En gång var Nisse ung och lärde av äldre musiker. Nu spelar han gärna med yngre förmågor. Kvällens uppsättning på Crescendo är ett bevis på det. Erik Söderlind, gitarr, Leo Lindberg, piano, Patrik Boman, bas och Moussa Fadera, trummor.

– Erik är kanske den bästa gitarristen i Sverige. Jag hittade honom när han var 18 och gick på De Geer.

Nisse Sandström var också under sju år lärare på Musikhögskolan, och även studierektor. Bland eleverna fanns till exempel sångerskan Rigmor Gustafsson.

– Jag känner mig stolt som en far för dem alla.

– Vi tänker avsluta med en låt som bygger på George Gerswins "I got rhythm".

Applåderna lockar fram ett extranummer, men sedan är kvällen slut.

Nisse Sandström kan rulla hem mot Kalbo. Kanske kopplar han av med musik av Mozart. Han har nästan allt av honom.

– Mozart är det enda geni som har levat.