Först kom höghuset på Smedstugugatan 12 och fick därför helt enkelt heta Hus A. Strax därpå byggdes kolossen intill, Amerikabåten i folkmun, som svalde uppgångarna Smedstugugatan 16 A–C och 18 A–B. När flygbilden togs i mars 1955 var båda husen klara medan Långholmen (också i folkmun), Smedstugugatan 13 A–C och 15 A–B, än så länge bara var en byggarbetsplats allra närmast den kullerstensbelagda Finspångsvägen.
Jan Hultberg minns tiden av snabb bostadsbebyggelse och Riks-City som då var Norrköpings första shoppingcenter och en föregångare till både Ingelsta och gallerian i Hageby.
– Där, säger han och pekar på bildens nederkant, låg gamla Nefaplan. Grusplanen där Korpen hade sina matcher. Där har jag spelat mycket när jag var liten. Vi var där jämt. Men planen var dålig. Fullt med glas. Fast då bodde jag borta på Brunnegatan. Inte så långt härifrån. Många här jobbade på Nefa.
Numera är cirkeln sluten för Jan Hultberg. För 16 år sedan flyttade han in högst upp i Hus A, Smedstugugatan 12 alltså, och han säger att han knappt hann få upp möblerna förrän bostadsrättsföreningen bad honom sitta med i styrelsen. Nu har han varit ordförande i Riksbyggens bostadsförening Norrköpingshus nr 008 i 14 år och funderar så smått på att lämna stafettpinnen vidare.
– 442 lägenheter, bara bostadsrätter, i åtta huskroppar, säger han. Det är mycket att stå i. Vi hade styrelsemöte i går och bestämde att måla om i trapphusen. 34 entréer ska målas om. Dessutom måste hissarna underhållas och förses med innergrindar för säkerhetens skull.
När vi träffas drar det snöblandade regnet fram över gården. Föreningens kassör Stevo Dejanovic är också med men det är tydligt att det är Jan Hultberg som bär på det mest omfångsrika lagret av sköna minnen och nostalgiska återblickar. Även om inte ens han kan säga vem som "döpte" Amerikabåten och Långholmen. Stevo Dejanovic har å sin sida bara bott här i tiotalet år sedan han omgrupperat från Finspång. Båda är emellertid rörande ense om att det är ett bra område; lugnt och skönt.
– Det blev bättre när bolaget försvann, säger de. Och när macken lade ner.
Förr var kvarteren rena rama shoppinggallerian. Riks-City var en nyskapande storsatsning. Jan Hultberg fiskar fram en förteckning från 1973 som visar att det då fanns närmare ett 30-tal butiker och rörelser i Riks-City. Listan berättar bland annat om frisörer, ostaffärer, restauranger, charkuterier, banker, lekskolor, blomsterbutiker och Göte Nymans Färg. En vinterträdgård försåg det hela med en känsla av flärd och fjärran elegans.
– Norrköpings första köpcentrum, konstaterar han. Fyrans spårvagn vände här också fram till 1961. Den gjorde en liten runda runt parken utanför tolvans port. Alla spår ligger kvar, bevarade en bit ner i marken.
Det tio våningar höga A-huset, i höger bildkant på flygbilden, var upptakten på Riksbyggens intensiva utvecklande av området i mitten av 1950-talet. Byggnadskostnaden landade på 426 kronor per kvadratmeter (i dag ligger kostnaden snarare runt 20 000 per kvadratmeter) och det drygt 100 sidor tjocka entreprenadkontraktet berättade in i minsta detalj hur uppförandet skulle ske. Risken för nyare tiders kostnads- och kvalitetsmässiga genvägar förefaller högst begränsade.
"Innan golvläggning påbörjas, skola radiatorer vara insatta och kopplade, glasning fullbordad och fönsterbågar insatta samt byggnaden tillräckligt uttorkad", som ett stickprov ur luntan lyder.
Ville Andersson var chef för Riksbyggen när bostadsområdet växte upp. Han köpte en stor bit mark av en pensionerad trädgårdsmästare och byggde bostäderna, inklusive de första P-platserna för boende.
– Jag grejade allting själv, berättade Ville Andersson anspråkslöst i Riksbyggens jubileumsskrift. Jag engagerade arkitekter och byggentreprenörer, diskuterade med kommunen, ordnade med kreditgivare och allt annat som krävdes för att dra projektet i land. Jag upplevde inga stora problem med finansieringsfrågorna.
– I början av 1950-talet var det vanligt att man i köken gjorde färdigt ett utrymme för kylskåp, så att den som ville eller hade möjlighet kunde sätta in ett. Men jag såg till att vi redan från början hade ordnat den frågan. Likadant var det när frysboxarna och svalarna kom; jag var tidigt ute med att göra dessa till standard.
Sedan flygbilden togs för 60 år sedan har, naturligtvis, mycket hänt. Finspångsvägen har flyttats hitåt på bilden, breddats och asfalterats. Den gamla grusbelagda fotbollsplanen är borta sedan länge.
Till och med glaset i gruset, som Jan Hultberg med flera lirare alltid riskerade att skära upp knän och armbågar på, är nu blott ett skarpslipat minne.