Det finns visserligen dagböcker med en del fakta. Men det finns något mer, något större. Vita blad som saknas och måste fyllas.
För vad hände när ingenjör Andrée, Nils Strindberg och Knut Fraenkel gav sig i väg i vätgasballongen mot Nordpolen 1897 och dog på vägen, på Vitön, och hittades först flera decennier senare?
Bea Uusma måste in i mysteriet och ta sig till något slags slut. Hon till och med beger sig till Vitön för att kolla saker på plats. Expeditionen heter hennes berättelse om det här ... ska man kalla det äventyret? Det är en nervös läsning om en ännu nervösare lösning. Den börjar oskyldigt med att hon på 90-talet av en slump hittar en bok om Andrées polarexpedition och fastnar i den. Och fastnar i sig själv.
Så resorna hon ger sig av på, de är många. Hon läser in sig (det finns redan åtskilliga böcker om expeditionen), undersöker allt som händer, och undrar hur Andrée och de andra dog – och varför.
Det var inte lätt att ta sig till Vitön och det är sannerligen inte lätt för Bea Uusma att komma fram, risken är stor att fastna i ismassorna, så det krävs flera försök innan hon lyckas.
Under tiden fortsätter hon sina medicinstudier, kollar kropparna och obduktionsprotokoll, sammanställer alla slags fakta, tar sig an dagböckerna som man preparerar så att de tinas och går att läsa.
Det ser onekligen nördigt ut – men känns inte så för ett ögonblick – när hon ger sig in i denna suggestiva och mycket gripande närkamp. Siffror. Beräkningar. Omständigheter. Nödlandning. Männen som stretade över ismassorna.
Hon redogör för vad som låg i ytterfickorna, vilka vantar de hade på sig, hur deras naglar såg ut, placeringen av deras kroppar, kollar deras mediciner, DNA-testar, ritar nya kartor, besöker gravar – men hon förklarar elegant varför, utesluter och bekräftar, snackar med andra och snackar med oss. Och med sig själv, allt mer mellan raderna.
Själv hatar Bea Uusma att frysa, men har ägnat halva sitt vuxna liv åt den sortens kyla som tar över en expedition som denna och jag sträckläser och snackar med alla runt mig om det jag läser. Det vita som var oskrivet förvandlas till något nytt, kanske också till något slags sorg; allt detta ryker i långa, långa andetag. Brrrr. Att komma hem är också en resa.