Annika tycker om att förvåna sig själv
- Jag känner inte att jag hade min topp vid 50. Jag har min topp nu, säger Annika Wesche, som fyller 60 år den 20 augusti.
Foto: Fotograf saknas!
- Om toppen kommer senare så innebär det att trappan nerför blir brantare. Jag tror att det är så, att det har blivit en liten förskjutning. Det är ingen normalkurva längre. Det finns så många aktiva pensionärer, funderar Annika.
Visst är det härligt, men Annika tycker också att det finns något ansträngt över all denna aktivitet.
- Jag har många vänner i min ålder som har skaffat flera hus som de håller på och renoverar. Det tycks mig som om de håller sig kvar i göromålen för att de är rädda för döden. Jag kanske har fel. De kanske tycker om att renovera hus på samma sätt som jag tycker om att meditera. Men om man gör saker utan att känna efter hur man mår tycker jag att det är synd.
Nära döden-upplevelser
Själv är Annika inte rädd för döden. Sedan hon började meditera för ett tiotal år sedan har hon några gånger upplevt att hon befunnit sig på en plats som är bortom här och nu.
- Och det har bara varit vackert, säger hon och jämför med nära döden-upplevelser.
Hon ser fram emot den nya livsfas som hon är på väg in i.
- Jag har varit barn, ung och medelålders. Nu kliver jag in i ålderdomen, för det tycker jag faktiskt att man gör när man fyller 60. Det är något nytt och spännande och jag är nyfiken på vad det innebär.
Hon lutar sig tillbaka i soffan i det ombonade vardagsrummet. Den här lägenheten är den 21:a bostaden Annika har haft i sitt vuxna liv.
- Jag tycker om rörelse - fysiskt, psykiskt och mentalt. Det är viktigt för mig att saker inte stagnerar.
Annika föddes i Bromma och växte upp på olika ställen i Stockholmstrakten. Hon utbildade sig till lågstadielärare i Göteborg. Under studietiden mötte hon sin blivande man, en chalmerist som blev skeppsbyggare och tog med henne ut i världen. Med tre små barn flyttade de till Asien, där de blev kvar i femton år. De bodde i närheten av skeppsvarv i Korea, Japan, Indien och Hongkong. I Korea adopterade de ett fjärde barn.
Det kringflackande livet gav Annika en bred arbetslivserfarenhet. Hon har varit lärare för barn i förskoleåldern upp till femtonårsåldern i de svenska, norska, engelska och amerikanska skolsystemen och även i en alternativ skola, som drevs av ett kollektiv som var en hängiven en indisk guru.
- Men jag har aldrig varit knuten till något ställe.
Dyr men stabil vikarie
Det är hon fortfarande inte. I stället rycker hon in som vikarie på olika skolor i Norrköping. Det är delvis självvalt men också en följd av hur samhället ser ut, menar hon.
- När man är över en viss ålder räknas man inte till arbetsmarknaden. För kvinnor tycks det gälla när man är över 50. Det är ganska ungdomsfixerat, säger Annika.
Hon tycker att det är underligt, eftersom hon borde kunna räknas som en stabil arbetskraft som varken kommer att föda barn eller vara hemma och ta hand om sjuka barn.
- Men ju äldre man blir desto dyrare blir man. Lärare får ju högre lön med åren.
Mot slutet av den långa utlandsvistelsen började Annika tröttna.
- Jag visste inte vad jag själv ville, jag bara följde med. Det var mitt eget fel. Jag kände inte efter.
I dag följer Annika sin egen vilja. Vid sidan om lärarvikariaten ger hon kurser i reiki, energiterapi, och hon arbetar som kroppspsykoterapeut på Mullingstorp utanför Norrköping.
Var rädd förut
Till Mullingstorp kom hon för ett tiotal år sedan när hennes man drabbades av cancer och de sökte alternativa behandlingsmetoder. Sedan gick hon alla kurser som finns på Mullingstorp, innan hon utbildade sig till terapeut i Danmark. Hon började med meditation - och hon släppte sina rädslor.
- Mullingstorp var det första stället i mitt liv där jag kände mig accepterad som jag är. Jag är uppvuxen med att det är viktigt att leva inom ramarna, att det är viktigt vad som syns utåt men inte så viktigt hur man mår.
Mötet med Mullingstorp och människorna där förändrade hennes liv.
- Förut var jag väldigt låst och stängd. Jag var rädd. De flesta människor är räddare än de tror.
Det senaste decenniet har hon tagit flera stora steg. För åtta år sedan skilde hon sig från sina barns far. Hon tyckte att äktenskapet hade stagnerat. Och för tre månader sedan knöt hon upp sig - inte till en arbetsplats men till ett parti. Nu kandiderar hon till riksdagen för partiet Enhet, som presenterar sig som det andliga politiska partiet.
- Jag tycker om att förvåna mig själv. Jag fick information om partiet och kände att det här är något jag kan stå för.
Flyttade för tre år sedan
I dag lever Annika som ensamstående. Hon har god kontakt med sina fyra barn och fyra barnbarn. Visst tycker hon att det skulle vara trevligt att ha en relation med en man. Men hon har inte längre samma behov av att bli bekräftad, av att bli älskad av en man, för att känna att hon duger. Dessutom är hon inte beredd att ge upp det goda liv hon lever nu och anpassa sig efter någon annan om det inte är en relation som ger henne något på djupet.
Nu gör hon som hon själv vill. Hon går på känsla när hon fattar sina beslut. Det var inte mer än tre år sedan som hon flyttade till Norrköping från Uddevalla.
- Jag ställde mig frågan: "Vill jag bli gammal i Uddevalla?" Och det ville jag inte, säger hon.
Varför det blev Norrköping vet hon inte riktigt. En av orsakerna var att Mullingstorp ligger i närheten, en annan att hon har en faster och en kusin som bor här. I Norrköping kan hon tänka sig att bli gammal. Hon kan till och med tänka sig att bo kvar i samma lägenhet.
Hon har dessutom en stuga i Stegeborg, där hon gärna vistas och lyssnar på tystnaden.
Fortfarande tycker hon om när det händer nya saker, men det behöver inte vara yttre saker eller stora händelser.
- Det är mycket mer lågmält. Jag har kommit till ro i mig själv.
Fotnot: Tidigare artiklar i serien var publicerade 17, 20 och 26 juli samt 2, 3 och 11 aug.
Så jobbar vi med nyheter