Norrköping förändras. Vi ser rubrikerna nästan dagligen i NT när det byggs nytt och stadsbilden sluts samman i samband med att förtätning är stadsutvecklingens modeord för dagen. Man skulle kunna tro att vi, just vi, bara vi, lever mitt i och upplever en förändringens tid starkare än någon annan gjort. Så är det naturligtvis inte. Norrköping har alltid förändrats och debatten kring det nya kontra det gamla har alltid varit högljudd och intensiv.
En stad står aldrig stilla, är i ständig rörelse. Inte ens Norrköping. Så måste det vara.
Det räcker med ett snabbt spontanbesök i NT:s tidningsarkiv för att snava över upprörda röster och alarmerande texter om hur Norrköping ändrar skepnad. Ord från förr som ekar än i dag. Som här. Den 2 mars 1971 publicerade vi ett stort reportage om de planer på att förnya innerstaden som engagerade de kommunala tjänstemännen för tillfället. NT var inte alltid med på noterna. "Gamla Norrköping försvinner" löd rubriken när listan på åtgärder – både fullständiga kvarterssaneringar och mindre punktinsatser – presenterades och illustrerades av Sigge Wallins bild, "Då-bilden", från korsningen Kungsgatan och S:t Persgatan.
Husen på bilden skulle för övrigt rivas.
"Många äldre hus försvinner och gamla Norrköpingsbor känner kanske en viss saknad då vackra fasader inte längre finns i gatubilden", skrev NT:s kommunreporter med ett tydligt sting av saknad i tonen. De vackra fasaderna följde med "på köpet" när kvarteren utplånades.
Här, vid "vårt" hus på S:t Persgatan 25, hade Byggnads AB Birger Andersson aviserat att det skulle byggas nytt så fort den övergivna hörnfastigheten var riven. Huset var också tömt och utdömt när Sigge Wallin tog sin bild och det fanns inte längre några biltillbehör i parti att komma över.
Samtidigt varnade Norrköpings dåvarande stadsarkitekt Sven Tynelius, då relativt ny på sin post, för att rivningarna i allmänhet ofta gick för fort och för att stan förfulades av obebyggda tomter som fick tjänstgöra som parkeringsplatser. I en skrivelse till byggnadsnämnden uppmärksammade Tynelius detta. Nämnden lugnade med att "i fortsättningen noga överväga möjligheten till framtida byggande innan rivning får ske". Man var tydlig med att slå fast att man ville undvika att ha alltför många tomma tomter i innerstan.
Historien har visat att det var en ambition som inte alltid kunde uppnås. Tvärtom, snarare. Under, framför allt, 1970- och 80-talen utgjorde de grusade ödetomterna ett stående inslag i Norrköpings stadsbild. En restprodukt av den intensiva saneringen bland de många undermåliga bostadshusen. Hörnet av Kungsgatan och S:t Persgatan utgjorde inget undantag. Det området var under många år obebyggt och till synes övergivet. Ännu en grusparkering. Just här var stadsarkitekt Tynelius oro i allra högsta grad befogad.
Numera är det nytt liv i "vårt" hörn. Äntligen, vill man utropa. Projektet Kopparhusen beskrivs som ett "modernt stadskvarter på historisk mark" och omfattar restauranger, studentbostäder, näringslivsverksamhet och ett litet torg.
I höjd med dörren till dåtidens "Biltillbehör i parti" ligger nu den glasade entrén till fastighetsbolaget Klöverns industrihotell.
Man bli sugen på att glänta på dörren.
– Det är du inte ensam om. Det är många nyfikna som kommer in och frågar vad vi håller på med. Det kan man förstå efter alla år som det bara var en parkeringsplats här, säger receptionisten Astrid Odén.
Och vad svarar du?
– Att vi är ett kontorshotell som erbjuder arbetsytor för flera mindre företag. För många passar det bra att arbeta på det här sättet. Man har sitt eget kontor men där de gemensamma möteslokalerna samtidigt erbjuder den viktiga sociala biten. Nu har det förstås varit speciellt med tanke på coronan, men grundtanken är god. Förhoppningsvis ska vi på sikt kunna dra nytta av lobbyn som den träffpunkt den är tänkt att vara.
Kopparhusen är ett tydligt exempel på aktuell förtätning till det bättre. Man får påminna sig om vad det nya kvarteret har ersatt. Men den pågående förtätningen av Norrköping uppskattas inte av alla. Det viktiga är dock att alla övergivna tomter undan för undan har fyllts igen. Under många år var de grusade p-platserna en skamfläck för centrala Norrköping och utgjorde i själva verket ett dystrare inslag i stadsmiljön än de slitna bostadshus de ersatte. Vilket knappast kan ha varit ambitionen.