Äntligen får Anton åka dubbeldäckare

9. 00 Norrköpings resecentrum
- Det här är nästan mysigt, säger fotografen Fredrik Jonson när vi tränger ihop oss med en handfull personer i busskuren medan regnet trummar på taket.
Han har inte åkt buss sedan han gjorde lumpen. Förundrat studerar han dygnskortet som han just har införskaffat. Uppdraget för dagen är att utnyttja Östgötatrafikens dygnskort till max. Vi ska ut och tokåka i länet.
Själv brukar jag åka buss och pendeltåg var och varannan vecka. Jag förlitar mig i hög grad på kollektivtrafiken, eftersom jag har en olycksalig förmåga att bli trött så fort jag färdas på vägarna, även när jag sitter bakom ratten i en bil. Därför har jag alltid ett busskort i plånboken. Nu är det nyladdat.

9.05 Bussen avgår mot Finspång
Redan innan vi har passerat Ringstad bygghandel blir jag sömnig. Det är värst på morgnarna. Jag tar upp ett äpple och börjar frenetiskt gnaga
i ett försök att hålla mig vaken. Den som äter sover inte. Utanför fönstret glider Glan förbi. Vattnet har samma gråblåvita färg som himlen.
Framför oss sitter en kvinna och läser NT.
Hon heter Harriet Grefalk och är på väg till sitt nyinköpta torp i Ljusfallshammar. I ena handen håller hon en papperskasse med en rosen-
buske.
- De reade ut dem för halva priset, så jag kunde inte motstå att köpa en, säger Harriet om busken som hon nu ska plantera.
Nästa sommar hoppas hon kunna njuta både av rosorna och av sköna bad i sjön Nälen, som ligger i närheten av torpet. Det går bra att ta sig till torpet med buss från Norrköping, där Harriet bor.
- Det bara fem minuters väntan här, säger Harriet när hon stiger av för att byta buss på Bergslagstorget i Finspång.
Här går även jag och fotografen av.

10.15 Bussen avgår mot Linköping
Stärkta av kaffe och godis fortsätter vi vår resa mot Linköping. Stoppet i Finspång varade i en halvtimme. Lite bittert känns det att veta att vi nu har avverkat dagens längsta rast.
En som inte är bitter är Johan Svensson, som åker den här bussturen för första gången. Tvärtom utstrålar han glädje. Han har just deltagit
i sitt livs första älgjakt. Två tidiga morgnar i rad har han varit ute i skogen i Hälla och spanat tillsammans med sin mammas sambo.
- I går fällde de en dovhjort och ett rådjur,
säger Johan som inte tar åt sig något av äran.
- Jag hade inte ens vapen.
Nu är han på väg tillbaka till Linköping, där han bor och studerar sedan några år.
I möjligaste mån brukar han försöka undvika att åka buss.
- Jag tycker att det är stressande att passa tider, säger Johan som helst vill bestämma själv över sitt resande.
Detta drag delar han med NT:s fotograf, som redan har börjat skruva på sig i sätet. Den första förtjusningen över att han har lärt sig att stoppa ner dygnskortet på rätt håll i automaten har lagt sig.
Jag är inte den enda som är sömnig. När vi åker in i Linköping sitter Johan med stängda ögon och huvudet lutat mot rutan. Älgjakter tar på krafterna.

11.50 Pendeltåget avgår mot Mjölby
En som inte får somna är tågföraren Andreas Torin. Inte får han ha sällskap i förarhytten heller, så han måste se till att hålla sig vaken på egen hand. Långtråkigt blir det aldrig.
- Jag koncentrerar mig på körningen, säger Andreas.
Han måste hålla koll på signaler och hastigheter. Bromssträckan kan vara på allt ifrån 500 meter till 1 mil. Så här års gäller det att vara extra försiktig, eftersom det kan vara en hal hinna på rälsen.
Andreas gillar sitt jobb.
- Tiden går fort, säger han och berättar att han njuter av att se hur landskapet skiftar med årstiderna.
Hans favoritsträcka är Linghem-Norrköping, där man ser en del vatten.

12.20 Bussen avgår mot Skänninge
Anton Fjällström trivs med att bo i Normlösa på landet mellan Skänninge och Mantorp. Men det är segt att tillbringa så mycket tid på bussen. Mellan två och tre timmar per dag lägger han på att ta sig till och från Kungshögaskolan i Mjölby.
- Med bil tar det ungefär tjugo minuter enkel resa, säger han och ler lite.
Kanske kommer han att skaffa egen lägenhet
i Mjölby när han börjar trean. Men än så länge går han bara första året på samhällsprogrammet. Ibland passar han på att plugga på bussen. Han brukar också läsa tidningen Extra.
- Det är bra att de har de här tidningarna. Annars skulle man dö av uttråkning.

12.40 Bussen avgår mot Vadstena
Vi börjar bli mätta på åkandet, både jag och fotografen. Och då har vi ändå inte avverkat ens halva dagsprogrammet. En som njuter av resandet är Ingela Clase från Göteborg. Hon står upp stora delar av vägen och blickar ut över den östgötska slätten.
- Det är så vackert, säger Ingela som är på väg till sitt smultronställe - Vadstena.
Dit brukar hon åka flera gånger om året för att hälsa på vänner, bo på klostret och ta det lugnt.
- Jag tycker att det är fantastiskt i den lilla staden, säger hon.
Även vår 25 minuter korta vistelse i Vadstena är fantastisk. Jag hinner med att äta två grillkorvar, som just då är något av det godaste jag har smakat. Men knappt har vi klämt i oss sista tuggan, jag och fotografen, förrän det bär av igen.

13:20 Expressbussen avgår mot Linköping
Emily Lekman har färdats den här vägen många gånger. Förut släktforskade hon på landsarkivet i Vadstena. Nu gör hon sin lärarpraktik på
Birgitta College, en av Vadstenas gymnasieskolor.
Den här bussresan sysselsätter hon sig med att förbereda morgondagens litteraturlektion om författaren Dante.
När vi stiger av vid golfbanan i Linköping föreslår fotografen att vi ska ringa till redaktionen och be dem beställa en taxi.
Men än är det för tidigt att styra kosan hemåt.

14.24 Bussen avgår mot Rimforsa
Den här bussen är fylld av gymnasieelever på väg hem. Vi sätter oss på sätet längst bak, som var reserverat för de coola på den tiden när jag åkte skolbuss. Innan jag vet ordet av har jag somnat. Jag vaknar inte förrän vi är i Rimforsa.

15.15 Kustpilen avgår mot Linköping
Alf Åberg tycker om att åka tåg.
- Man kan gå och åka ändå. Och det här tåget är väldigt vackert inuti, säger han om Kustpilen.
Men han är beroende av bil, eftersom han bor i Rimforsa och arbetar i Österbymo. Dit går inga tåg. Den här eftermiddagen kan han i alla fall njuta av tågets skumpande färd. Han är på väg till en verkstad i Linköping för att hämta ut sin bil som nu är åtgärdad efter att ha blivit underkänd på besiktningen.
Han sätter sig bekvämt till rätta i en av de stora, blå fåtöljerna och försjunker i en finsk deckare.
16.13 Lokalbussen avgår från Linköpings
resecentrum till Universitetssjukhuset
- Nu är vi på väg hem, säger jag uppmuntrande till fotografen.
- Inte än, säger fotografen som har bestämt sig för att hemresan börjar först när vi stiger på dubbeldäckaren uppe vid Universitetssjukhuset.

16.36 Dubbeldäckaren avgår mot Norrköping
Högst upp, längst fram, på två av de mest eftertraktade platserna, sitter Anton Ekblad och hans pappa Kenneth. Anton, som går i trean på Villastadsskolan, har sett dubbeldäckarna åka förbi skolgården och övertalat sina föräldrar att ta honom med på en provtur. Nu ger han dem högsta betyg.
- De är sköna att åka i, konstaterar han.
En annan fördel är att man kan se rakt in i långtradarna när man sitter på andra våningen.
- Det har alltid varit mycket lastbilar och bussar för Antons del. Han brukar läsa en tidning som heter Trailer. Han har bättre koll än vad jag har, säger Kenneth.
I närheten av Kenneth och Anton sitter pendlare, Norrköpingsbor som åker så gott som dagligen mellan Linköping och hemkommunen. De är inte lika positiva.
- Skriv att det är fullständigt värdelöst att åktiderna har förlängts, säger Sten Sahlholm, som är käkkirurg på Universitetssjukhuset.
Sedan dubbeldäckarna togs i trafik i augusti har restiden ökat med cirka tio minuter.
- Det blir tjugo minuter per dag fem dagar
i veckan. Multiplicera det med antalet passagerare så får du se hur mycket tid det blir. Och allt detta bara för att spara en chaufför, säger Sten.
Tidigare var det två bussar som hjälptes åt att plocka upp alla pass