Det började med hans livs bästa rus. Och slutade med den mest brutala panikångest. Nätdrogen MDPV körde Anton i botten. Nu har han varit drogfri i över två år.
Första gången Anton, nu 24 år, drack alkohol var han 17 år, men spriten var inte hans första tillflykt. Under tonåren hängav han sig åt träning, tevespel och porr. Allt med en sådan intensitet att han själv beskriver det som en besatthet.
Den första fyllan förändrade honom. Han vågade mer, fick ett annat självförtroende.
– Jag valde att dricka första gången. Sedan var det inget val längre, säger Anton.
Två år efter alkoholdebuten injicerade han amfetamin för första gången. Med kompisarna som drogade upplevde han en gemenskap han inte tidigare känt. Han var med, hörde till.
Första gången Anton tog MDPV var det i tron att det var metaamfetamin. Det var istället något ännu starkare.
– Det var det bästa jag tagit. Som en lång orgasm. Jag försökte få mina kompisar att börja skjuta, för att jag tyckte att det var så schysst, säger han.
Sedan kom paniken. Psykoserna. Paranoian. Den fasansfulla övertygelsen att hjärtat skulle sluta slå, som gjorde att han inte vågade somna. Hög på MDPV satt Anton på golvet och pressade knäna mot kroppen i krampaktig panik, livrädd att magen annars skulle sprängas. Ändå fortsatte han.
– Jag kunde ligga och gråta i duschen i 17 timmar. Sen var jag på det igen, säger han.
Han tror att det är svårt att förstå, för den som inte varit där, hur man kan hamna i ett så destruktivt missbruk.
– Tänk dig att du mått dåligt väldigt länge, i flera år. Och så tar du något som gör att det försvinner. Den där jäkla klumpen i magen som jag gått omrking med försvann, säger han.
Och missbruk är en sjukdom, poängterar Anton. Inte ett resultat av dålig karaktär som han upplever att många verkar tro.
Men vad var det då som orsakade hans klump i magen?
Anton talar om flera saker. Om alkholism i släkten, övergrepp, verbala kränkningar och föräldrar som bara förmådde ge kärlek ibland.
– Farsan var kall. Han sa aldrig att han älskade mig. Inte mamma heller. Men de gjorde så gott de kunde. Jag är inte arg, säger han.
Vad tror du vi kan göra för att inte fler unga ska hamna i missbruk?
– Jag tror på kärlek. Med kärlek kommer allt. Jag tror att det är viktigt att barn blir sedda och lyssnade på.
Först när Anton nådde botten, fick han hjälp att ta sig ur missbruket.
Då var tillvaron sönderslagen. Flickvännen hade stuckit, och Anton hade förlorat jobbet och börjat sälja sin kropp. Han blev misshandlad dagligen.Anton ställdes inför ett ultimatum – sök hjälp eller få tvångsvård.
Efter några oroliga turer, där byråkrati höll på att sätta stopp för en frivllig vårdplats fick Anton äntligen komma till behandlingshem.– När jag kom dit fick jag kramar och kärlek. Jag kände att här finns nåt jag inte känt på länge. Här vill jag vara, säger han.
Hur ska man hjälpa någon att ta sig ur ett missbruk?
– Ge konsekvenser. Jag kan inte se något annat. Daltar du med missbrukaren begraver du honom. Om han kommer hem helt slutkörd och flickvännen ger honom mat och pysslar om honom, så blir han inte motiverad att sluta. Men det kanske han blir om hon blir less och lämnar honom, säger han.
Efter behandling och utslussning har Anton nu egen lägenhet, jobb och flickvän. Och han lyckas hålla sig drogfri med hjälp av anonyma narkomaner.– Får jag inte prata om hur jag mår blir känslorna ohanterliga, säger han.
Fotnot: Anton är ett fingerat namn.