På en teckning har Thomas Arnroth stannat till med sin cykel på väg till sommarjobbet hos livsmedelsgrossisten Dagab. Bilden kommer att finnas med i den självbiografiska serieroman han just nu arbetar med. Han är sjutton år och har bestämt sig för att inte låta andra bestämma över hans tid.
– Det var precis nedanför mässhallen. Jag var kränkt då, säger Thomas.
Nu står han i sin mamma Monicas trerummare i Kneippen – i samma hyreshus där han och familjen slog rot efter flytten från Hageby. I vardagsrummet hänger bilder av Thomas och hans tre år äldre bror Roger som barn. Det ser ut som ett altare, tycker Thomas.
– Vi spelade båda i Hageby basket, men många hade svårt att tro att vi var bröder trots att det bara finns en familjen Arnroth i hela Sverige
Någon typisk lillebror ville han länge inte se sig som. Men även om det inte är det enda som format honom, är det tydligt vem som är yngst och äldst av syskonen.
– Roger har alltid fattat att man utbildar sig och sen skaffar man sig ett jobb och efter ett antal år på jobbet stiger man i karriären. Sen köper man ett hus och sen ett annat hus och när det gått en tid så har man kommit någonstans i livet. Den tråden har jag aldrig lyckats fatta hur den funkar, säger Thomas.
Själv har han försörjt sig som frilansjournalist i stort sett hela sitt vuxna liv. Bortsett från ett år som reporter på en gratistidning i Nyköping har han inte haft några fasta jobb. Han har skrivit texter för TT, varit frilansande basketredaktör för Aftonbladet och pratat tv-spel i SVT:s morgonsoffa i tolv år.
Förra året ändrades saker. Då blev han den första reportern som anställdes på Bonnierägda nättidskriften Kit, en mediesatsning där idén är att nå läsarna genom sociala medier. Sedan starten 2015 har de gjort sig kända för såväl korta matlagningsklipp som fördjupande artiklar om samtidsfrågor med vetgirigt tilltal.
Thomas minns anställningsintervjun väl.
– Jag märkte att jag satt och fnittrade. “Sa du sjukförmåner?”. Jag hade inte haft sjukförmåner i hela mitt liv, säger Thomas.
Att tacka ja till jobbet var inget misstag. Förra månaden fick han ta emot Sveriges tidskrifters pris “årets journalist” – ett pris han inte kunnat få utan möjligheterna som hans nya arbete inneburit, enligt honom själv.
Inför prisutdelningen var han nervös i flera veckor. Dagarna innan gick han till klädbutiken Brothers i Västra Frölunda och köpte en ny kostym.
Att gå från nominerad till pristagare var inget han räknat med skulle hända förrän han väl klivit upp på scenen.
– Fuck alltså. Händer detta? Jag var så jävla glad alltså, säger Thomas.
Sedan förra våren har han skrivit reportage om människor som väljer att undvika plast, pratat med unga som blivit omhändertagna för datorspelmissbruk och provat på tillvaron i en missnöjesgrupp på Facebook.
– Ibland blir jag intresserad av saker som ingen annan är intresserad av. Men när jag lyckas hittar jag saker som folk är intresserade av, men inte riktigt hade tänkt på.
Serieromanen, vars första del kommer ut i vår, kommer heta Livets ord – Mina tio orimliga år som frälst. Under sina år i Sveriges i särklass mest omskrivna frikyrkoförsamling hann han skriva såväl en anti-abortmusikal som en ”Bok mot rockmusik”.
– Jag tror det lättaste sättet att fatta Livets ord och vad som hände är att jämföra det med en riktigt dålig relation, säger Thomas.
I början av 1980-talet hade flera av hans kompisar börjat plugga och basketlaget hade upphört. Thomas var sökande. En kväll när han satt i badkaret i källaren på Albrektsvägen 108 kom frälsningen. Då bad han Jesus att komma in i hans hjärta.
– Jag tittade mig spegeln och sa “nej, det där hände inte” och så gick jag ut och festade med kompisarna. Jag hade ingen lust att vara frälst.
I basketlaget hade han lärt känna en kille som var med i Livets ord. För Thomas, som funderade på att åka till Indien och gå i kloster, framstod det här som ett alternativ.
– De levde en hel livsstil runt sin tro, det tyckte jag lät lite fränt, säger Thomas.
Avkroken kunde gärna ha fått vara avklarad på kortare tid, konstaterar han så här i efterhand.
Hans resa fick ett abrupt slut i samband med nyåret 1995–96, när han blev osams med församlingens frontfigur Ulf Ekman. Men erfarenheterna är inte bara av ondo.
– Det är en otroligt viktig livserfarenhet att ha varit en av 2 000 personer som hela Sverige hatade och trodde var farliga trots att vi var ganska normala, men trodde lite mer än alla andra. Det tror jag har format mig.
Hans kommande bok blir inte bara ett sätt förklara hela resan, som han själv vill, utan också att uppfylla barndomsdrömmen om att bli serietecknare.
– Nu kommer jag göra serieromandebut när jag är 53. Är inte det rätt coolt? Det är rätt coolt, säger Thomas.
Mycket talar för en stark fortsättning. Om han bara vågar tro på att det låg något i utmärkelsen han tog emot förra månaden.
– Då kanske jag kan göra något ännu knäppare eller konstigare eller svårare eller dummare.