För sitt starka författarskap om ”en de utdömdas trasiga och kärleksfulla Midsommarkrans” fick Kjell Johansson häromveckan Selma Lagerlöf-priset 2013. Hans senaste och sextonde bok, Mammas gata, berättelser från förorten, handlar om Kransen, förstaden till Stockholm där han växte upp.
Ljud från hans barndoms gator plingar och klirrar och skramlar genom boken och på sidorna virvlar skrönor, svarta som döden men ändå kryddade av galen komik. Vemodet och skrattet går i par och skökor och tjuvar trängs i ettor och tvåor lika väl som rekorderligt folk som korvgubbar och hemmafruar som aldrig skulle skämma ut sig med att äta korv på öppen gata. Ungarna är under ständig bevakning men lyckas ändå oavbrutet sätta livet på spel.
Vilken annan svensk författare kan i dag som Kjell Johansson återskapa den atmosfär av frihet och kontroll som för mer än ett halvsekel sedan präglade storstädernas förorter men också småstäder och samhällen. Där gällde det att inte göra sig märkvärdig, så formulerades den helsvenska jantelagen. Där hade man överseende med kufarna samtidigt som man hänsynslöst satte åt dem. Och där frodades berättandet. Midsommarkransens Ljug Lagom var en av mästarna.
Handfast, fräckt och inte sällan vulgärt är det Kjell Johansson återger. ändå bärs hans prosa av en poetisk underström, mörk och mustig i sina enskildheter men genomströmmad av sann medkänsla med de verkligt trasiga. Dit hör de som vandrar om natten. En av dem är Ensamme Lundgren. Innan han tar sitt liv har han visat bilder på sina tre påhittade barn på ölstugorna tills han avsnoppas med att alla vet att han inga ungar har. En annan är dottern till en av Kransens horor: ”Får inte ni heller vara inne?” frågar hon ett par andra ungar, som barmhärtigt svarar ”Nej”.
Röde bankiren, Olof Aschberg, exploatör i Kransen och farfar till tv:s Robert Aschberg, blev så tagen av Marx och Engels att han hakade på deras idéer. Om honom kan man läsa och om LM Ericssons funkisbygge från 1930-talet i stadsdelen, nu hemvist för Konstfack sedan 2004, då viktig födkrok för många av innevånarna.
Med sin sjudande skildring ger Kjell Johansson barnets bild av en tid då trångbott arbetsfolk och fyllgubbar levde sina liv i Midsommarkransen för öppen ridå, sjöng och trallade eller skrek på ungarna genom fönstren att komma in och äta. Det var innan medelklassen flyttade in, innan ölkaféet Svanen blev The Swan och medan karlar fortfarande gjorde sig ärenden till Aina Larssons sybehörsaffär för att glo på Vackra Klara, expediten som det strålade om.