BalansgångVad stuvar natten runt gårdarna?
Fast vad är det de sjunger, barnen?
Vet de det själva? Jag förstod själv ingenting när jag var barn, men det är först i vuxen ålder som jag förstår att jag ingenting förstod.
För min egen skull, och för dem av er som är intresserade av vad barnen egentligen sjunger har jag nu kollat upp vad sången handlar om.
Då, när vi gick och lussade, var jag fullt tillfreds med att natten gick tunga fjät runt någon gård och stuvade, även om det var oklart vad som stuvades i vad och varför. Att fjät betydde steg eller spår var också obekant.
Knappast någon av oss förstod heller att det gamla ordet för stuga stavades med v. Man skulle kunna invända mot textförfattaren som på 1920-talet skrev dessa rader, att redan då hade man sedan länge slutat att använda ordet stuva, och att om inget vettigt ord rimmar på ruva så måste man ta fram stora suddgummit och börja om från början.
Sedan trodde vi nog att man sjöng "Kring jord som så förlät skuggorna ruva". Jorden hade alltså förlåtit något, och det hade inte skett hur som helst utan "så".
Även i detta fall är det en poetisk nödlösning som ställer till det. Det står inte så utan sol´n, och det betyder solen men det fick inte plats i melodin. Att förlåta kan i gammal svenska betyda att överge, och därmed framträder hela meningen i ett klarare skimmer. Det råder helt enkelt skugga på jorden eftersom solen inte lyser på den.
Sedan har vi det här med vingarna som låter. "Nu hörs dess vingar" sjöng vi, och följdfrågan blir förstås: Vems vingar? Men det står inte så. Det står: "Nu hör, det svingar, i alla tysta rum, sus som av vingar".
Det svingar alltså, själva suset, hur det nu låter då.
Vidare blir tredje versens inledning mera begriplig när man ser citationstecknen kring första meningen: "Mörkret skall flykta snart ur jordens dalar." Då förstår man lättare att det följande Så hon ett underbart ord till oss talar betyder att Lucia just sa så. Att mörkret ska försvinna snart.
Det krävs rätt mycket koncentration om man ska uppfatta de här ganska subtila sakerna när man sitter i ottan och lyssnar på alla luciorna, tärnorna och stjärngossarna. Och tomtarna; pojkarna vill gärna vara tomtar numera, i alla fall de lite yngre.
"Dagen skall åter ny stiga ur ros i sky". Här har vi ännu en märklighet. Jag har aldrig förr ifrågasatt den där rosen i skyn. Poesi är ju poesi. Men nu har jag förstått att det heter "stiga ur rosig sky" och då fattar jag genast sammanhanget även om jag tycker att det blir torftigare dikt.
Sammantaget finner jag att luciasången består av en samling poetiska nödlösningar och att den stilmässigt balanserar farligt nära pekoralets rand. Men jag gillar luciatåg. Så frågan är om det inte är bäst att fortsätta låtsas att de sjunger om jorden som förlåter "så" än om den där sol´n.
Så jobbar vi med nyheter