Hos personer med bipolär sjukdom förhöjs stämningsläget periodvis till mani, eller till den betydligt lindrigare formen hypomani. Vanligtvis drabbas dessa personer också av återkommande depressioner.
Sjukdomen delas in i tre huvudgrupper: bipolär typ I, bipolär typ II och subsyndromala episoder.
Manodepressiv var tidigare ett vanligt begrepp för att beskriva typ I. Dessa personer drabbas av maniska skov. Då ökar energin och aktiviteten på ett abnormt vis, vilket gör att de har svårt att sitta stilla och får ett minskat behov av sömn och vila. Självkänslan ökar, tankarna rusar och koncentrationen minskar. De blir pratsamma och överdrivet engagerade i olika frågor eller aktiviteter, vilket ofta får negativa konsekvenser både för dem själva och för omgivningen. Många blir psykotiska och kan behöva vårdas på sjukhus.
Den som har typ II får hypomana skov. Symptomen är ungefär de samma som hos typ I fast mycket lindrigare. Psykoser förekommer inte och konsekvenserna brukar heller inte bli lika stora som vid typ I.
Vissa kan känna sig deprimerade även under de maniska episoderna och hos en del förekommer snabba växlingar mellan dessa ytterligheter – kallat blandade episoder, respektive rapid cycling. Bipolär sjukdom är lika vanlig hos män som hos kvinnor, men rapid cycling är vanligare bland kvinnor.
Personer med bipolär sjukdom är enormt stresskänsliga. Sjukdomen i sig kan inte orsakas av stress, men stress kan framkalla skov hos den som redan har sjukdomen. Hur långt det är mellan skoven varierar från några dagar till flera år.
Cirka två procent av befolkningen drabbas av bipolär sjukdom och de flesta av dessa är mellan 15 och 30 år när sjukdomen bryter ut, och när den väl brutit ut är den kronisk. Förekomsten är konstant över tid och forskning visar att sjukdomen är genetiskt betingad till mellan 60 och 90 procent, beroende på vilken studie man väljer att titta på. Vid avancerade undersökningar har man sett avvikelser i hjärnans vitsubstans samt förändrad cellstruktur i frontalloben och det limbiska systemet hos personer med bipolär sjukdom, men den typen av undersökningar används inte i diagnostiken.
I den tredje gruppen placeras personer vars svängningar inte är så svåra att de kan klassas som manier eller depressioner. Subsyndromala episoder handlar snarare om personlighetstyp än om psykisk sjukdom, och hos dessa personer syns heller inte samma avvikelser i hjärnan som hos personer med typ I och typ II. Det kan till exempel vara läkemedelsutlösta symptom eller cyklotymi, vilket innebär återkommande perioder med snabba, oregelbundna humörsvängningar och påtagliga skiftningar i energinivån.
Diagnosen bipolär sjukdom ställs utifrån vissa kriterier där även ärftlighet, förlopp, episodernas karaktär, substansbruk och sociala faktorer vägs in. Typ II tar ofta längre tid att upptäcka än typ I eftersom det inte är lika uppenbart att personen är i ett skov, vare sig för omgivningen eller för den drabbade själv.
Behandling sker framför allt med medicin och med rätt dos blir vissa blir nästan helt symptomfria. Medicinering är även nödvändig mellan skoven. En annan behandlingsform är terapi, vilket kan hjälpa patienten att förstå sig själv och sin sjukdom. Även anhöriga till personer med bipolär sjukdom har rätt till stöd om behovet finns.
Källa: Anna Pawlowska psykiatriker på Capio psykiatri i Norrköping.