Björn utsattes för mobbning under nio år

- Jag har vänt min bakgrund till något positivt. Det är så viktigt att prata om mobbning. Jag vill hjälpa andra, säger han.På torsdagen fick klass 6a och 6b i Karlshovsskolan lyssna till hans berättelse.Björn, som växte upp i Linköping, blev mobbad redan från första klass.- De tog min mössa och kastade den i en vattenpöl. Jag fick höra att jag var ful och äcklig. Jag hade glasögon på den tiden och de kallade mig glasögonorm.Brottades ner bakifrån
Björns föräldrar försökte göra vad de kunde. De kontaktade lärare och rektor. Men ingen tog det som hände på allvar.När han var på väg hem från skolan i andra klass blev han nedbrottad bakifrån.- De höll för min mun så att jag inte kunde skrika.När han så småningom kom loss så pass att han kunde göra sin röst hörd ropade han på hjälp. Men den kamrat han haft sällskap med stod bara och tittade på.- Jag kände mig totalt värdelös. Jag var inte ens värd att få hjälp. Jag kände skam och skuld när jag kravlade mig upp med trasiga glasögon.Att kamraten bara stod och tittade på var mer kränkande än den fysiska misshandeln, enligt Björn.- Publiken är det värsta. De förstärker kränkningen.Psykisk kränkning värst
Över huvud taget upplevde han den psykiska kränkningen, blickarna, utfrysningen och fnissen, mycket värre än den fysiska.- Blir man utsatt fysiskt finns man i alla fall.I årskurs fyra och fem trappades mobbningen upp och var som värst.- Skolan bara blånekade. "Det där är inte mobbning, det är bara skoj" sa de. Till slut slutade jag gå till lärarna. De enda som stöttade mig var min familj.Björn beskriver hur det blir som en ond cirkel, när den som känner sig utsatt inte blir lyssnad på. Hur han själv tystnade och blev allt mer tillbakadragen och ensam och tappade allt självförtroende. Hur han till slut tänkte att det var väl så det var, det fanns en som var utsatt i varje klass, och i hans klass var det han. Och hur detta gjorde att mobbningen kunde fortsätta.Försökte ta sitt liv
I årskurs åtta började han skada sig själv. I nian gjorde han ett självmordsförsök. Det var ett rop på hjälp.- Det går väldigt långt ibland innan folk reagerar.Björn fick hjälp av läkare, en socionom och av sin familj. Han började gymnasiet och mobbningen upphörde. Nu bor han i Stockholm och jobbar som timvikarie i barnomsorgen när han inte föreläser eller bloggar om mobbning. Han har några vänner. Samtidigt kan han fortfarande ha svårt med att lita på folk och tro att de vill honom väl.- Känner man sig utsatt då är man det. Man måste lyssna på offret. Annars är det som att säga till någon som är ledsen att den inte alls är ledsen, den är glad.

Björn utsattes för mobbning under nio år

Under hela sin grundskoletid var Björn Hultman, 22, mobbad. Men skolan förnekade problemet. Nu åker Björn runt och föreläser om sina erfarenheter.