Allvarliga herrar i mörk kostym. Det lider det sannerligen ingen bildmässig brist på i svensk press. Bara därför tar vi tillfället i akt och frossar loss i denna grupp medborgare. Bilderna är hämtade från Norrköpings hantverksförening genom åren och är framför allt från en tid, 1930-talet, när uppenbarligen bara män var hantverkare.
Något senare, 1969, avgick förresten skyltmålare Carl Fraenki som ordförande i hantverksföreningen efter tolv år på posten. Han hade varit med i föreningen sedan 1929 och suttit i styrelsen sedan 1946. I sitt avskedstal hyllade han både sitt eget yrkesval och hantverkandet i allmänhet:
– Finge jag leva om mitt liv skulle jag med all säkerhet bli skyltmålare igen. Det är ett tjusigt yrke. Men som jag lärde mig det, finns det naturligtvis inte kvar nu. De gamla glasmålningarna och dekorerna på skyltfönstren är utbytta mot plast och neonljus. Det behöver man inte göra gesällprov för att lära sig tillverka. Numera utbildas inga skyltmålare. Det är ett yrke, som i den gamla utformningen helt håller på att dö ut.
– Men inte behöver man riskera att hantverkarna försvinner. Visst är yrkena annorlunda nu än förr. Visst får man söka innan man hittar utövare av sådana yrken som tunnbindare, hovslagare och piskslagare. Åtminstone i Norrköping har de dött ut. Men det finns ju andra hantverkare.
Carl Fraenki ersattes av disponent Allan Hulterström medan klädmodist Birgitta Löfgren var ensam kvinna i styrelsen.