Blått ett litet liv

Liten och hungrig satt den där på farstutrappan. Tam men övergiven. Domesticerad och sedan lämnad. En moster skrek till men den satt kvar. Darrade lite, blinkade. Den visste att den inte skulle klara sig själv. Inte hitta tillräckligt mycket mat på egen hand. Vi såg nästan hur ögonen blev blanka av lycka när den kröp upp i vår famn.Vi döpte den till Blå för vi visste inte om det var en han eller hon. Köpte en stor bur med grenar att klättra på. Och ett eget litet hus. Ändå trivdes Blå bäst ute i lägenheten. Med oss.Hon, vi bestämde oss till slut för att det var en liten tjej, växte in i vår familj. Hon hade en egen plats på matbordet. Skulle prompt sitta
i mitt knä när vi såg på tv. Avskydde sallad men älskade majs. Blå lät oss hållas med vardagsbestyren. Men att få henne att hjälpa till eller städa upp efter sig var omöjligt. Hon satt som en liten prinsessa där på axeln när vi hängde tvätt eller lagade mat.I perioder var hon försvunnen. Vi ropade, letade och lockade. Antagligen behövde hon vara i fred. Vi hade ingen aning om vem hennes förra familj var. Om hon saknade dem. Långt senare hittade vi hennes privata gömställe bakom städskåpet. Där hade hon sparat några av de saker hon värdesatte mest. Lite majs och ett popcorn. Några plastbitar. En nöt.Blå hade sina sidor. Ovanan att tugga sönder elsladdar gick inte att träna bort. Och när inkontinensen blev värre förstod vi att hon började bli gammal. Ändå trodde vi inte att det skulle gå så fort. Hon, som var en stark och smidig tjej, låg plötsligt där på golvet. Under favoritstället som var på en hög gren i buren. Ögonen var halvöppna. En droppe blod hade torkat i ena näsborren.Den här veckan handlar Hela Helgen om ett djur som är lika hatat som älskat - råttan.