Bröllopstider - dags att slå ett slag för kvinnans rätt att få stå i centrum

Dagen som flickorna aldrig ska glömma illustreras i tidningarna med bilder på antika byråer där det står blommor och små parfymflaskor och doftljus, och så hänger det något ljuvligt pastellfärgat draperi från taket. Det är ingen slump att kvinnornas viktigaste högtidsstunder - Lucia, studenten och bröllopet - går i rent och oskuldsfullt fräschvitt. Jag har naturligtvis jämt avskytt alltihop.

Men nu börjar jag förstå att tjejerna fantiserat om sin brudklänning hela sitt liv. För i de drömmarna finns inga frackklädda män eller borgerliga äktenskapsideal eller idéer om intakta mödomshinnor. Det är alltid de minst romantiska tjejerna som planerar bröllopsmiddan och tärnornas kläder långt innan de ens har börjat fundera på en möjlig snubbe att byta ring med. Helst vill de inte ens ha någon snubbe. Det ska bara vara kärlek och fest och överflöd och skönhet och lycka, och viktigast av allt: det ska bara vara JAG.
Jag tror att det är dags att slå ett slag för bröllopet, inte som tvåsamhet, utan som en kvinnas rätt att äntligen få stå i centrum.

För vi har lärt oss det nu. Att inte tro så mycket på kärleken som på glädjen i att traska omkring i en prinsessklänning som ingen kan släppa med blicken.
Och då tänker jag inte bara på det ironiska i att jag precis blivit bjuden på mitt livs första bröllop, i samma veva som jag till slut blivit skilsmässobarn. Jag menar så här: det är ingen slump att Quentin Tarantinos film Kill Bill inleds med ett bröllopsscenario där Uma Thurman ligger blodig i massa vitt ryschpysch med ett hål i skallen efter en vansinnig massaker. Man skulle kunna se det som en brutal bild av kvinnans förvandling från ogift ungmö med oskulden i behåll, till söndertrasad dubbelarbetande fruga från hushållshelvetet. Sen handlar hela filmen om hur Uma som yrkesmördaren The Bride (naturligtvis) hämnas eftersom hennes livs lyckligaste dag blev en mardröm. Hur ska man någonsin kunna tro på kärlek?

Det finns mängder med filmer och böcker som handlar om misslyckade bröllop och kvinnor som flippar ut. I Runaway Bride kutar en schizofren Julia Roberts gång på gång iväg i sista stund och lämnar otaliga häpna brudgummar ensamma framför altaret. I Muriels Bröllop ingår Muriel ett skenäktenskap med ett sydafrikanskt OS-hopp i simning men bestämmer sig för att bo med sin handikappade bästis istället. Och i boken Innan du somnar av Linn Ullman sitter brudens syster över steken på bröllopsfesten och är bitter över att den självmordsbenägna syrran vid altaret är för evigt förlorad, och man bara känner att hon har rätt.
Jamen, sluten är ju lyckliga i alla fall tänker ni nu. Till och med Carrie i tv-serien "Sex and The City" slutade ju att knulla runt och hittade mannen i sitt liv i sista avsnittet.
Jaha. Men sen kommer alla filmerna och rubrikerna om otrohet och gifta män som går på porr-
klubb och skilsmässor och olyckliga neurotiska hemmafruar som bara vill dö och det GÅR bara
inte.
"Gift dig och du skall ångra det; gift dig inte och du skall ångra det också; gift dig eller gift dig inte, du skall ångra båda delarna" sa filosofen Kierkegaard någon gång och det var ju bra sagt av honom även om han kanske mest riktade sig till män.

Och i Kirkegaards hemland Danmark stod en tårögd kronprins Fredrik och sa saker som "Kom
låt oss se, genom tusen världar väntar viktlös kärlek" till sin nyblivna fru Mary på det kungliga bröllopet i fredags. Jag bara väntar på att Mary ska
flippa ur efter de raderna. Det enda en kvinna vill höra efter en mastig bröllopsmiddag är att snubben lovar att dela lika på disk, städning och tvättning och föräldraledigheten. Och att han lovar att det här inte är den enda dagen i deras liv, då tjejen står
i centrum.

Bröllopstider - dags att slå ett slag för kvinnans rätt att få stå i centrum

Det är bröllopstider, läser jag i någon damtidning och bläddrar förbi ett antal sköra flickor i fluffiga klänningar och håruppsättningar. Det är verkligen mycket bröllop nu.