Buggade gubbar i Konstnärsklubben
Häromdagen ringde en kompis och lät panikslagen. Hennes tv hade pajat och livet var alltså skit. "Jag vet inte vad jag ska göra", jämrade hon sig. "Jag ville se Renée Nybergs intervju med Susanne Lanefeldt som fortfarande kniper stjärten på sitt lyxgym på Lidingö.
Foto: Fotograf saknas!
Lyssna på radio, försökte jag men hörde hur dumt det lät. Ingen lyssnar på radio. Trots alla nya digitalkanaler vill folk ändå bara ha Lisa Miskovsky-skval i bakgrunden. Radio har blivit finkultur: svår, fisförnäm och, framför allt, föraktad.
Det finns nämligen inget som man älskar att hata så mycket som finkultur. Som stackars kulturjournalist får man till exempel alltid massa skäll, för folk avskyr en om man gillar konst. Anklagelser av typen "Det är ju bara några streck på ett papper, hur kan du tycka att det är intressant?" eller "Jag förstår ingenting av den här så kallade videokonsten, pretentiöst skräp är vad det är!" drabbar mig dagligen. Jag vågar aldrig säga att jag är kulturintresserad på en fest, för då blir jag mobbad resten av kvällen. Och jag tror att det finns många som inte vågar komma ut som kulturbulle i dag.
Men ibland händer det något skandalöst som gör kulturen till legitim och smaskig vardagsmat. Bråket kring Snövitinstallationen på Historiska museet har engagerat alla, och plötsligt är var man och kvinna en konstexpert med egna analyser goda nog åt kultursidan. Så nu tänker jag inte gå på det där snacket om att konst bara är till för vissa. Nu räknar jag med att alla ska ha lika mycket åsikter om ett annat verk, nämligen konstnären Fia Sandlunds program Konstnärsklubben. Det sänds dessutom på radio så det är bara att skruva in frekvensen och börja tjafsa.
Fia Sandlund blev rikskänd som en av gubbslems-aktivisterna som rusade in med feministiska slagord i direktsändningen av Fröken Sverige-finalen för några år sen. Hennes nya projekt Konstnärsklubben handlar om en förening för endast manliga konstnärer. I radioprogrammet intervjuar hon medlemmar och andra och frågar om det verkligen känns fräscht med en herrklubb i Sverige år 2004. De svar hon får borde uppröra folk mycket mer än blodpölen som varit på allas läppar den senaste veckan.
Konstnärsklubben startades 1856 och man har inte rört stadgarna sen dess. Nästan alla svenska manliga konstnärer har varit medlemmar i konstnärs-Rotary, till exempel Carl Larsson och Isaac Grünewald. I dag sitter de på en hel del stålar tack vare fonder och svågerpolitik. Pengar som bara går till manliga konstnärer, för Konstnärsklubbens viktigaste uppgift är knyta kontakter mellan medelålders män och främja deras gemensamma intressen. Konstnärklubbens ordförande kallas "pappa". Den enda kvinna som får komma i närheten av Konstnärsklubben är tanten som serverar maten på deras möten. En gång fixade en kvinnlig konstnär sig en mustasch med sin eyeliner och försökte komma in. Eftersom männen i Konstnärsklubben inte vågar röra kvinnor tvingade de tanten i köket att bära ut henne.
När Fia Sandlund frågar varför till exempel hon inte kan bli invald i klubben svarar en av medlemmarna, konstnären Dan Wolgers, att det självklart blir en annan stämning om man blandar kvinnor och män. Han jämför med hur det skulle gå om en kvinna kom in i herrbastun.
Det bästa med att lyssna på Fia Sandlunds konstverk är att man genast fattar att det finns såna här bastuklubbar överallt, på områden där män redan har all makt. I kulturvärlden, i medievärlden, i politiken, i företagarvärlden, i sportvärlden. Så att ingen kan sabba för dem. I slutet på programmet förklarar Fia Sandlund varför hon spelade in intervjuerna i smyg: "För den här gången kommer ni inte undan, gubbar. Varenda groda som hoppar ur era munnar spelas in och sparas för alltid".
Nej, nu är det faktiskt ingen som orkar vara snäll längre. Kära Man, vi ser dig, du är antagligen buggad just
i denna stund.
Konstnärsklubben sänds nästa gång 2 februari i P1.
Så jobbar vi med nyheter