Det började med några missade lektioner. Elsa Cserhalmi mådde inte bra och sov dåligt.
– Jag vände på dygnet och kom inte upp på mornarna. Så det började med att jag missade morgonlektionerna, berättar hon.
Hon kom snabbt efter och det blev allt svårare att komma ikapp. När hon nådde tredje ring var frånvaron så hög att hon antagligen inte skulle klara gymnasiet. Efter ett möte med rektor och mentorer bestämdes att hon skulle gå om ett år.
Det var då Malin Sjöberg kom in i bilden. Hon är en av tre närvarocoacher som anställts under två års tid i Norrköping som en del av det treåriga projektet #jagmed som syftar till att fler elever ska klara gymnasiet.
– Vi satte upp metoder för hon skulle lägga upp studierna. Och så hade jag kontakt med lärare och förklarade till exempel varför Elsa inte kommit på ett prov.
Närvarocoacherna har varit en del av projektet. Ett annat har varit att göra skolans medarbetare uppmärksamma på elevers frånvaro, eftersom det är en viktig indikator på att en elev befinner sig i riskzonen.
– Och även "giltig" frånvaro är ofta en indikator på att något inte står rätt till, påpekar Lasse Jonsson, huvudprojektledare och strateg i Region Östergötland.
Det handlar om så många som var tredje elev som inte slutför sin gymnasieutbildning med en examen inom tre år, enligt den statistik som projektet själva hänvisar till. Värt att notera är dock att detta till största del inte handlar om elever som hoppar av gymnasiet, utan majoriteten har läst alla tre årskurser men saknar godkända betyg i ett eller flera ämnen.
– Men det är fortfarande alldeles för många, poängterar Lasse Jonsson.
Att cirka var tredje elev inte når gymnasieexamen är en siffra som legat relativt konstant över tid, enligt Skolverket. Man har på senare år till och med sett en liten ökning av elever som klarar gymnasiet på tre år, från 63 till 66 procent, och alltså inte behöver gå om ett eller två år. Detta trots 2011-års gymnasiereform som bland annat innebär att kraven för att få en examen är högre än tidigare. Men gymnasiereformen har lett till ökad stress och psykisk ohälsa hos eleverna, vilket i sig leder till ökad frånvaro, menar Lasse Jonsson. Han får medhåll av läraren Jennie Tjulin, lokal projektledare.
– I och med att kraven är högre för att komma in på program får många välja något de egentligen inte vill gå och det gör att motivationen inte är lika hög. Eleverna är också mer stressade och har mer krav på sig, säger hon.
Under projektets gång har närvarocoacherna arbetat med 157 elever och haft kontakt med runt 2 000. Majoriteten av eleverna är positiva och tycker att det hjälpt. Elsa Cserhalmi är en av dem. Hon lyckades med hjälp av Malin Sjöberg komma ur sin onda spiral. Idag läser hon på Komvux och arbetar extra i en butik. Till vintern kommer hon ha en fullgod gymnasieexamen.
– Jag ser det här som en erfarenhet som kan hjälpa mig senare i livet. Men det är lite synd att det inte finns bättre möjligheter att komma ikapp, säger hon.
Närvarocoacherna slutade efter vårterminen och projektet är nu inne i sin slutfas och avslutas helt till årsskiftet. Vem som ska leda arbetet vidare på skolorna är ännu något oklart.
– Lösningarna ser olika ut på olika skolor, det kan vara en extra mentor eller elevhälsan, säger Lasse Jonsson.
Skulle det behövas närvarocoacher permanent?– Ja. Absolut, tycker Malin Sjöberg.