När Bengt Lagerkvist avled tidigare i veckan kom jag att tänka på ett tillfälle, då våra vägar korsades för en kort stund. Det måste ha varit i slutet av 80-talet och egentligen något som borde ha fallit i glömska, men ett par märkliga omständigheter gjorde att händelsen bitit sig fast.
Platsen var Stadsbibliotekets kafé dit jag sökt mig för att läsa senaste numret av tidskriften Res Publica.
Jag satt rätt försjunken i en text när jag hörde en bekant röst strax intill mitt bord. Jag tittade upp och såg Bengt Lagerkvist, som pekade på väggen bakom mig och talade med någon.
Det gällde en affisch från en utställning om målaren Gösta Sandels på Konstmuseet.
Bilden visar en ung man klädd i brun kostym, blå skjorta och svartprickig slips. Han röker cigarr och står vid ett grönt hav där man skymtar några segel och mörka moln som tornar upp sig vid horisonten.
Verket heter Självporträtt och målades 1919. Gösta Sandels dog samma år under en resa i Spanien och efterlämnade hustrun Elaine.
Ett drygt halvdecennium senare – 1926 – blev hon mor åt Bengt Lagerkvist och hans tvillingbror Ulf.
Hon gifte alltså om sig med Pär Lagerkvist, men för att fullborda den lite märkliga serien av slumpmässigheter kan jag berätta att det var pappan och författaren jag läste om när sonen dök upp serveringen.
Något säger mig att artikeln var skriven av Rikard Schönström, som 1987 doktorerade på avhandlingen Begärets dialektik hos Pär Lagerkvist.
Kanske borde jag ha sagt något för att påpeka sammanträffandet, men det gjorde jag inte och ett par ögonblick senare var han borta.
Men den där dagen när vi nästan träffades har blivit kvar. Liksom minnet av de tv-serier – Hemsöborna, Röda rummet, Bombi Bitt, Någonstans i Sverige – och åtskilliga konstprogram som han gjorde genom åren.