Dag Vag + Nationalteatern = nostalgitripp

Treans spårvagn på väg mot Borgen domineras av smått berusade och glada 60-talister. Det är även den ålderskategorin som dominerar antalet och ljudnivån väl inne i danspalatset.
Jag hör gamla bekanta stöta ihop under skratt och ett "det var länge sen". Barndomshistorier dras till minnes och nostalgin flödar i takt med ölen. För de som kommit vid åtta blir väntan på livemusik lång. Inte förrän klockan tio så äntrar Dag Vag scenen, ackompanjerade av spridda applåder och visslingar.

När första låten Bland gamla och unga gungar igång är parketten knappt halvfull. De fyra äldre herrarna är väldigt orörliga, likaså större delen av publiken. Efter ytterligare två låtar kväver jag en gäspning. Med all respekt för de gamla musikerna, så känns det som att jag hamnat på årsmötet för Pensionärernas Riksorganisation. Det är stelt och energin går på tomgång. Deras säregna rockreggae håller fortfarande, men live fungerar gubbarna desto sämre. I urtvättade skjortor och med torra skämt känns allt så väldigt dammigt och förlegat. Låtarna är en blandning av nya skapelser från albumet Kackerlacka och äldre material. Visst kan de spela, det är ingen fråga om saken, men rutinen blir här deras fall. För det bandet saknar ikväll är närvaro och intensitet. Inte förrän i de två extralåtarna Popitop och Dimma kan jag tydligt se dem spelandes i fulla folkparker för dansanta ungdomsskaror då det begav sig.

Strax efter halv tolv börjar introtoner att ljuda i högtalarna. Scenen är fortfarande tom, men förväntningarna stegras i takt med musiken. När de tre Nationalteatern-veteranerna och Håkan Svensson väl kör igång så är det med en upptempoversion av Barn av vår tid. Publikhavet hoppar upp och ned, medan jag själv mest sitter och är förbittrad över att de förstört låten totalt. Sent en lördag kväll är även den i någon sorts uppgraderad upplaga och mina farhågor växer. Jag ser mig omkring och upptäcker plötsligt hur de tomma platserna gapar ödsligt runt omkring mig. Folk har övergett de trygga sittplatserna och istället gett sig ut på dansgolvet. Jag är totalt oförstående fram tills det att Mattias Hellberg sveper in över scenen och tar över mikrofonen. Hans sång kompletterar och förstärker musiken medan hans rockposer förhöjer helhetsintrycket. De ger oss inte mycket tid att andas och ödslar ingen tid på onödigt mellansnack.
Bandet utstrålar scennärvaro och roligast att titta på utöver Hellberg, är den skäggiga proggfarbrorn Nicke Ström.

Musiken fyller upp Borgen på ett sätt som Dag Vag inte var i närheten av. Färgstarka Jaqee tolkar Hanna från Arlöv på ett kraftfullt sätt och med en energi som ingen annan kommer i närheten av. Till Livet är en fest har Stig Vig & co återigen hittat upp på scenen och sjunger med i de gamla dängorna. Och visst verkar livet vara en fest för den härligt brokiga skaran människor där uppe. Den avslutande låten blir Dag Vags Jag blev inte hög och samarbetet de båda banden emellan är roligt att se.
Jag tror att Nationalteatern hade tjänat mycket på att vänta ett par år till innan de besökte Norrköping igen. Förra året var publikantalet 1200 och denna gång var efterfrågan betydligt lägre. Det nya blodet i och med Hellberg och Jaqee är som en frisk fläkt bland gamla lakan. Synd bara att Dag Vag börjar lukta lite unket.

Dag Vag + Nationalteatern = nostalgitripp

Dag Vag och Nationalteatern lockade fram 60-talisternas ungdomliga drag under gårdagens spelning på Borgen.