Dansgalorna - vilken succé
Polhammargruppens dansgalor slog an tonen. Antivågen från det progressiva 70-talet var det knappt någon som kom ihåg. Dansbandsmusiken hade kommit tillbaka.
Idolen. Vikingarnas Christer Sjögren testar ljudanläggningen inför den första dansgalan i Himmelstalundshallen 1987. ARKIVBILD: HÅKAN SJÖSTRÖM
Foto: Fotograf saknas!
Han hade nog ingen som helst aning om vad det skulle innebära. Att landet aldrig skulle bli sig likt igen. För tre år senare spelade bandet Sven-Ingvars in låten, som blev en riktig dunderhit. Efter att ha framfört låten i radioprogrammet Frukostklubben blev Sven-Ingvars från värmländska Slottsbron rikskända."Den blev dansbandsvärldens första hit, även om man inte förstod det då. Begreppet dansband fanns ännu inte", skriver Leif Eriksson och Martin Bogren i boken Livets Band, den svenska dansbandskulturens historia.Musiken byttes ut
Hemma på Ljura hade storebrorsan också upptäckt Sven-Ingvars. Musik av Billy Vaughn, Bert Kempfert, Elvis och Tommy Steele byttes raskt ut mot värmlänningarna och nu blev det till att tralla med i Ett litet rött paket, Min gitarr och Fröken Fräken. Det fanns inte en chans att komma undan.Danslokaler hade givetvis funnits tidigare.
I Norrköping var Borgen en av de mest besökta och på 60-talet tog lördagsdanserna fart, då med populära orkestrar som Beatmakers och Telstars. Samt Max Rogers från Norrköping.Äldst i genren i stan, som bildades för över 50 år sedan och som är still going.När Vikingarna och Christer Sjögren kom till Borgen var det kö långt ut på gatan. Ett faktum, som säkert snappades upp av krögaren Lennart Polhammar, som hade sinne för vad som sålde.Ett frö var sått
Proggerans antivåg under 1970-talet, med "Doin the omoralisk schlagerfestival" som kulmen, hade då ebbat ut. Den eran var gömd och glömd. Nygammalt och Café Norrköping var i stället tv-program som innebar ett rejält uppsving för dansbanden igen.Ett frö var sått och på 1980-talet drog sedan Lennart Polhammar igång en svensk folkrörelse. Sveriges största dansgalor. Den första arrangerades 1987 och Polhammargruppens dansgalor i megaformat rullade sedan på till Strängnäs, Jönköping och Scandinavium bland några och de samlade tusentals dansanta människor
i sportarenor runt om i landet.Ofta med Lotta Engberg, Sten & Stanley, Vikingarna och Stefan Borsch som artister. När det sista ackordet hade klingat ut började staben genast att riva ner alltihop för vidare transport till nästa dansgala. Så höll det på i flera år och totalt blev det ett 80-tal dansgalor i Polhammars regi genom åren.Töntstämpel
Under flera år hängde det en töntstämpel över fenomenet med dansband. "Det har aldrig funnits en radioproducent som har gillat dansbandsmusiken", står det i boken Livets Band.
Å andra sidan har dansbandspubliken alltid varit en maktfaktor, alltid trogen sin musik.Själv var jag aldrig ute på dansgolven, även om vi i kompisgänget Bardäng då och då jobbade under Polhammars dansgalor med att bära och att servera. Dansade med en stol
En i gänget, vi kan kalla honom Norrköpingsprofilen, hade gått på Rune Lagers dansskola på 60-talet, men eftersom det var så ont om tjejer fick han i stället lära sig att dansa med en stol som partner.Men han tog aldrig tillfället i akt att svänga ut på dansgolvet under dansgalorna. Det hade ju varit en syn för ögat, med eller utan stol.Inte heller jag tog chansen. Nej, det var lugnare att stå bredvid och titta på. Jag hade ju bara gått halva buggkursen. Och knappt det.
Så jobbar vi med nyheter