I annonsen för kvalitetsauktionen finns ett bläckhorn gjort av ett riktigt djurben med päls och klöv. "Gemsfot, utrop: 6 000 kronor." Mina tankar vandrar till de harar som min pappa sköt när jag var barn. Granriset stack ur magarna och jag brukade fälla tårar när jag klappade deras mjuka pälsar. Fast till söndagsmiddagen var sorgen glömd. Och när kompisarna i skolan kom med färgglada små hartassar - lena, gulliga som bringade lycka - ville jag ha en likadan.Pappa lovade mig en hartass som skulle överträffa deras små nyckelringar med hästlängder. Han hade både rätt och fel.Min hartass var olik deras. Den bruntufsiga harskanken med kraftiga klor hade fått torka på spisen. Benpipan lindad med isoleringstejp. När jag hängde lyckotassen i byxlinningen nådde den mig till knävecket. I skolan tyckte alla att jag var jätteäcklig. Om tassen bringade lycka till någon så var det snarast åt hararna, eftersom det groteska hartass-modet snabbt var över på Hagaskolan.Gemsfoten i annonsen bär prins Wilhelms sigill från 1908. Jag tycker synd om djuret. Fast vem vet. Det kanske var mer synd om prins Wilhelm.
