Deras ögonstenar heter agat, granit och kolmårdsmarmor
Fråga: Hur många stenar har en stenklubb?Svar: Jösses! Vilken stendum fråga. De sju medlemmarna i Norrköpings stenklubb tittar förvånat på mig, "vad menar hon?".
Foto: Fotograf saknas!
- Vi är stenrika.
Så sant som det är sagt. I sliplokalen på Klingsbergsgatan finns oändliga mängder med fina fynd. Här finns stora, donerade samlingar som noggrant katalogiserats både i pärmar och i datorn.
Sen har varje medlem givetvis sitt egna rikliga stenförråd därhemma.
- Det går inte att undgå.
Nej, det gör väl inte det när man ständigt låter näsan peka neråt. När andra njuter av den grönskande naturen stirrar stenfolket stint i backen. Med fickorna fyllda av fynd är de vandrande bevis på ordstävet "ej bättre börda du bär på vägen än kunskap mycken". Och det finns alltid mer att veta för den vetgiriga.
- Ju mer man lär sig desto mindre vet man.
Det började med en gruva
För Kerstin Griberg började stensamlandet rent gruvligt. Det var den där bekantingen som ägde koppargruvan Sunneskog en mil utanför Vetlanda. Dit kom Kerstin en dag på besök och kunde inte säga nej när hon fick frågan "du ska väl ha med dig lite sten hem?".
- De där stenarna var jag ju tvungen att göra något med, så jag började en slipkurs och sen var jag fast.
Bergfast.
Vilket gäller för samtliga sju som samlats för styrelsemöte denna mulna måndagskväll. I källarlokalen är det högt i tak och plats för mycket skratt. Vilket är en anledning så god som någon att vara med i klubben, försäkrar ordförande Ann-Britt Wegner.
- Vi har så trevligt tillsammans. Och här är alla lika, man kan antingen vara expert eller novis, det spelar ingen roll.
Nej, det spelar ingen roll. Även en novis som jag fascineras av en mycket rar sten som förevisas. Det är klotgranit från Västervik och detta stycke sten är någonstans mellan 1 800 och 1 820 miljoner år gammal. Tanken svindlar.
Det är den här blandningen av att handskas med det som funnits lika länge som jorden existerat, fascinationen över att ingen sten är den andra lik, möjligheten att försjunka i vetenskapliga grubblerier eller att åka ut med hammaren i högsta hugg för att handfast finna nya fynd, som gör klubbens medlemmar så stenhårt övertygade om att detta är det ultimata.
Ann-Britt Wegner kom med i klubben några år efter att den bildades 1983. Det började med att hon fick se en annons om en mineralkurs och fann snabbt att alla stenar är unika. Vid slipmaskinen har hon fått se de mest skiftande resultat ta form. Ett resultat bär hon på ringfingret.
Klubbkamraten Monica Andersson har också hon varit med i stenklubben i fler år än hon kan minnas och varit intresserad av stenar ännu längre. Efter att sen barnsben burit hem sten på sten nöjer hon sig numera oftast med att fotografera av dem på ort och ställe. Och de större fynden har nu funnit sin rätta plats på sommarstugans tomt.
Gemenskap i geologi
Det är vackert med naturliga stenar, tycker Anders Wettergren vars naturintresse fick honom att först läsa en stenkurs och sedan bli medlem i stenklubben för sisådär tjugo år sedan.
- Här finns alla typer av människor, det här är inget vetenskapligt kotteri, fastslår han.
Geologi är grunden för gemenskapen. Men stenklubben nöjer sig inte med att sitta och hänga över böcker eller lyssna på föredrag. De beger sig ofta i väg för att titta på stenar i dess rätta element. Den 23 april, för att bara ta ett exempel, var man på dagsutflykt för att leta wurzit, epidotkristaller och hornblände i Skrikerum och Tryserum och den 28 maj är det dags för årets långresa. Det blir en femdagars resa med minibuss till klassiska gruvmarker i Dannemora, Uppsala och Sala.
- Vi brukar kalla oss för "Forntidsresor", skojar Monica Andersson.
Riktigt så långt bak i tiden sträcker sig inte Roland Karlssons vurm för stenar utan bara till skoltiden. Det var när en klasskompis hittade en bit flinta på S:t Olofskolans skolgård och Roland fick överta flintabiten som hans livslånga intresse för mineraler och fossiler väckt.
För tidigare ordföranden Arne Petterssons del började det med botanik i barnaåren. Därhemma i Kvarsebo gick han sen som lantbrukare och sparkade på stenar titt som tätt. Så fort han hittade något spännande skickade han det till SGU, Sveriges geologiska undersökningar där jourhavande geolog vänligt svarade på frågor. I dag är det Arne som de andra vänder sig till.
- Han är vår levande uppslagbok, förklarar klubbmedlemmarna unisont.
Och det Arne Pettersson inte vet kan Anders Wickström svara på. Han gick med i stenklubben när han blev pensionär. Då hade han som geolog ägnat många arbetsår åt urberg och berggrundsgeologi och bland annat ansvarat för att ta fram berggrundskartor för Norrköping med omnejd.
Det är han som kartlagt den mark som i norrköpingsnovisers ögon bara ser ut som just mark, när vi i själva verket vandrar över leptit, metadacit, gabbro, peridotit, porfyrisk granit och glimmerskiffer.
Norrköpings Stenklubb bildades 1983 och har i dag ett hundratal medlemmar, varav ett tjugotal aktiva. Klubben har kurser i bland annat stenslipning, mineralogi och geologi, håller föreläsningar och ordnar utflykter.
Så jobbar vi med nyheter