Det är ju trots allt vår

<img src=kronikor/kazmierska.jpg align=right>Jag hatar vädersnack och årtsidstjat. Egentligen vill jag vägra skriva Nu är det vår! och om allt som hör till: solglasögon, jeansjackor och romantiska kärlekspar. Men jag kan inte låta bli. Det är solig och det är underbart. Tyvärr får jag inte så mycket tillfälle att njuta: jag har blivit pendlare. Jag har ett rosa SL-kort och ägnar inte morgonarna åt uppiggande solskenpromenader utan åt tunnelbanekaos och småtröga bussfärder till ?Unni?, Stockholms Universitet. Men det gör inget för det är kul att titta på alla trötta människor som har spillt lite av stressfrukostens café latte på tröjan. Det är fascinerande att tjuvlyssna på alla meningslösa konversationer också: kollektivtrafik verkar locka fram de mest puckade samtalsämnena som folk som inte vårpromenerar till jobbet av någon anledning engagerar sig i med passion.
Kortläsarmaskinen på perrongen är trasig. En tant med pösiga byxor står och vaktar. ?Den är trasig!? utbrister hon nöjt varje gång någon närmar sig. ?Den var trasig i går också, och jag förstår inte hur de hade tänkt sig?? Och så tar hon tillfället i akt och utvecklar en hel avhandling om Kortläsarmaskiner och SL och Hur det var en annan gång förra veckan när kortläsarmaskinen var trasig och Det måste de väl förstå att man inte kan använda den när den är trasig. Jag ägnar högst en tvåsekunderstanke åt en trasig kortläsarmaskin. Pösbyxetanten vill gärna prata om den hela dagen. Jag glider diskret iväg efter en kvart, hon grabbar tag i nästa stackare och Den är trasig! ekar över hela Slussenstationen och hon är så himla nöjd över att få uppmärksamhet, över att ha hittat något att gnälla över och för henne finns det inget, inget viktigare än kortläsarmaskinen i dag.
Andra exempel på liknande samtal som folk blir tokengagerade i utan att jag kan förstå varför är ombyggnaden av Odenplan/Slussen/Sergels Torg, allt som tas upp i fyrans Svart eller Vitt och tonårskillars alkoholkonsumtion: Två killar på tåget är på väg till en partistämma. De är med i centerns ungdomsförbund och pratar mest om allt de ska dricka på partistämmefesten på kvällen. Sen pratar de lite politik (Lennart Daléus!) och sen ganska mycket om vad de drack på förra partistämmefesten (sherry!)
Att folk bara orkar tänker jag innan jag kommer på att mina och mina vänners jättegivande diskussioner antagligen är precis lika blåsta för andra. Som Är Kylie Minogue snygg, sexig och dum eller bara dum? (ja!) eller Vilket djur skulle man vara om man fick välja? (delfin!)
Allt handlar bara om att världen består av en massa olika parallella småvärldar som står helt oförstående inför varandra. Om man hamnar i fel värld känner man sig alien, helt bortkommen. Som en goth bland hiphopare ungefär, eller som när man hamnar i en diskussion om kortläsarmaskinen. Ibland känner man sig helt alien i sin egen värld. I min konstvetarklass lär vi oss om antika ideal och egyptiska pyramider som på löpande band. Unni är nämligen en fabrik som producerar oändliga antal av exakt likadana små konstvetare med Jansons Konsten under armen år efter år. När föreläsaren som i extas utbrister ?Nu på 1100-talet hände något r-e-v-o-l-u-t-i-o-n-e-r-a-n-d-e: kryssvalven i de romanska kyrkorna blev 6-delade!? hör jag ingenting längre för min hjärna är helt inbäddad i alienslem.
Unni ser för övrigt ut som en rymdstation med sina mintgröna cyberbyggnader. Som ett minisamhälle styrs universitetsvärlden av ett eget system, med institutioner, kårer och sektioner i en strikt hierarki. Kungarna är de som hittar på tentafrågorna, de som lagar de trasiga datorerna eller de som har tagit doktorsexamen. Professorerna är gudar, heligt overkliga. En del studenter brinner för universitetsvärlden som om den vore på riktigt, satsar allt på en studentföreningskarriär och missar aldrig ett kårstyrelsemöte. Ofta upptäcker de att universitetsvärlden inte har någonting med någon annan värld att göra och fastnar i akademikerlandet tills de skrumpnar ihop på fakulteterna som små grå, fnösktorra forskare. Och jag f-ö-r-s-t-å-r inte hur de orkar och känner mig fruktansvärt fel eftersom jag somnar bara jag tänker på Kårvalet eller Studieutskottet.
Men det som gör att saker och ting utvecklas är ju att de olika världarna krockar. Det säger de i alla fall på Moderna museet. Rätt ofta pratar de om MÖTE på Moderna museet. Möte mellan konst och design eller möte mellan konst och kommersialism till exempel. Det är över huvud taget mycket som handlar om möte nuförtiden: Kulturmöte, Toppmöte eller EU-möte.
Det finns många exempel på mindre lyckade möten. Som när Telia mötte Telenor. Eller när Radio mötte TV mötte Web och Kanal 5 skapade ännu en misslyckad dokusåpa. Frukost mötte lunch och blev äcklig brunchtrend. Vanlig människa möter kändis på stan och det blir alltid en besvikelse: Titiyo ser hur risig som helst ut på morgonbussen, enligt en säker källa. (Och den sympatiske programledaren i ZTV:s Ventil knuffas i hamburgerkön!)
Vårens modetrend beskrivs som 50-tal möter 80-tal. Resultatet blir oundvikligen Debbie Harry. Och det funkar ju inte för någon förutom henne själv. Är möte överskattat? Nej, inte alls. Det är bara som det alltid är med modebegrepp som alla använder hela tiden, som Postmodern, Indie eller Digital-TV: egentligen förstår ingen någonting. I själva verket är ju möte synonymt med Dejt och handlar om kärlek. Det är ju trots allt vår.