Jag brukar säga att jag gled in på skrivandet av en slump. Det kanske låter förenklat, men det finns inget bättre sätt att förklara hur det kommer sig att jag gör det jag svor på att aldrig göra – skriva, så att alla kunde läsa.
Mamma hävdade bestämt att jag skulle bli författare och jag fräste att det skulle jag inte alls det, jag hatade att skriva och skulle aldrig få för mig att bli det när jag blev stor, O HÖR SEN. Och nu sitter jag här och ironin är så perfekt att jag vill sätta mig i ett hörn och tjura.
Min vägran att skriva ter sig nu dubbelt så korkad, för även när jag vägrade så drömde jag ju alltid om det – typiskt mig, obstinata skitunge. I mina hemliga dagböcker skrev jag om mina drömmar; och vartefter jag blev äldre byttes de ut.
Jag ville bli allt från basketproffs till volontär som sov på stampade jordgolv, men aldrig skrev jag om att det som alltid gett mig störst glädje var hur stor min röst blev på papper. Det var, egentligen, så självklart.
Jag förnekade det nog för att jag ville det så mycket. Min största rädsla var att visa er mina texter och kanske få veta att jag sög, eller ännu värre, att få reda på att jag var jättebra och sen ändå inte komma någon vart.
Men i samma sekund som polletten föll ner var det redan för sent, och nu är det i stället bitterljuvt att veta säkert; jag har ingen ursäkt att stå still längre.
Att vi själva har all makt att åstadkomma allt vi någonsin velat hade kanske fyllt en normal människa med tillförsikt, men jag blir i stället handlingsförlamad – för om framtiden bestäms av mig själv, är ni säkra på att den bör ligga i så sköra händer som mina?
Ni får ursäkta att jag är så dramatisk. Jag är ung. Men det är så stort allting.
Jag är bara så rädd att sabba det, eller att inte ens få chansen att sabba; men allra mest blir jag rädd för mina talanger och ambitioner i sig.
Jag är ett rusande tåg och jag vågar knappt titta: så utlämnad är jag inför elden i mig som tvingar mig framåt. Ofta vill jag borra sulorna i marken men viljan, drömmen: det är dessa ting som driver mig.
Så får jag kasta tärningen och räkna det som en provrunda? När träden är mer hotfulla än skogen är det lätt att fumla - lyckligtvis är jag en impulsiv idiot så jag tänker börja traska, snabbt, innan jag hinner ångra mig.
Klyschorna haglar: jag tror på mig själv och vad gör det om hundra år och friskt vågat hälften vunnet, och vet ni? När det gäller kommer jag att tro på dem allihop.
Fast ni får gärna hålla tummarna för mig ändå.