Jag slutade äta kött för ett tag sedan. Jag har inte ätit så mycket kött tidigare heller, främst av ekonomiska skäl, men för cirka en månad sedan inträffade en peripeti i mitt matintag.
Jag skulle kunna ägna hela den här krönikan åt att tjata om hur mycket bättre än er andra jag är, eller rada upp exempel på exempel om den grymhet och det lidande som de 450 miljarder djur som föds upp i djurfabriker varje år faktiskt utsätts för. Det tänker jag inte.
Jag tänker inte heller tjata om den sanslösa inverkan det har på miljön eller sjukdomsspridningen. Ni vet allt det där. Innerst inne.
Ni vet lika väl som en annan att det är moraliskt omöjligt att försvara köttätande.
Men det är som sagt inte därför jag är här och tjatar. Jag ska berätta om mig själv.
Hösten 2011 grät jag mig igenom Jonathan Safran Foers bok Extremt högt och otroligt nära, på ett flygplan till Frankrike, en bok som jag kan skriva ett helt uppslag om. När jag för ett halvår sedan såg Foers senaste alster Äta djur, ett faktaverk om köttindustrin, tänkte jag att ”den där måste jag ju läsa”.
Jag bävade lite inför att börja läsa den, mest eftersom jag var rädd för att jag skulle ”tvingas” sluta äta kött. I efterhand känns det ungefär lika logiskt som att bäva för att sluta snatta för att det är så billigt.
Det är en bra bok, alla borde läsa den. Jag hade ständiga redogörelser för Filip och mina andra vänner på VOX café, och blev retad för att ”ha läst en bok igen”. Sedan en dag gick jag för att handla. Jag brukar som sagt inte köpa så mycket kött. Lite bacon, lite köttfärs.
Men nu, inne på kalla Willys, hände någonting.
Jag kunde inte. Jag vankade av och an mellan diskarna. Det gick inte. Inte ens lite. Jag gick därifrån med en aubergine, två haloumiostar och en palsternacka, helt snedställd. Det var läge att gå hem och ta en rejäl funderare.
Och nu vet jag skälet bakom min köpvägran. Nu när jag faktiskt vet hur världen och köttproduktionen ser ut, så blev det personligt. Jag skulle vara inkonsekvent och grym, ja, jag skulle vara mindre än mig själv om jag visste allt detta och ändå gick och köpte ett paket bacon. Jag skulle omöjligt kunna ha någon som helst självrespekt kvar.
Förra veckan var jag och åt (vegetarisk) hamburgare tillsammans med några goda vänner. De frågade ”hur kan du leva utan bacon?” och jag sade som det var:
”Det är bitar av ett dött djur som lidit något fruktansvärt hela sitt liv – inte en syretank.”