"Din kropp vet vad den ska göra"

"Graviditet är ju ingen sjukdom." Den kommentaren fick jag höra ofta under mina nio månader som gravid strax efter att man frågat hur jag mådde. Kommentaren kom uteslutande från män - hur nu de kan veta hur det är att vara gravid. För mig innebar graviditeten inte några sjukdomssymptom även om jag vet att det finns de som inte alls mår bra.
Jag hade inga konstiga matvanor som till exempel sillspad, jag fick inga kväljningar av kaffedoft och jag vankade inte som en anka på grund av foglossningar. Jag mådde precis som vanligt. Det enda som skilde mig från icke gravida var att jag hade en mage som växte och som gjorde det svårt att knyta skorna i slutet och när värmen kom svällde mina ben och fötter så pass att barfota var det enda riktiga.
Nej, min stora skräck under hela graviditeten var förlossningen. Här fick man också motta diverse kommentarer, men den här gången från kvinnor:
"Kvinnor har fött barn i alla tider." "Din kropp vet vad den ska göra." "Ja, det gör ont, men det är det värt."
Inga kommentarer hjälpte och just den sista kommentaren att det är värt det hör man ju ofta. Vad jag vet är det fortfarande ingen nybliven mamma som fått upp sitt barn på bröstet och sagt: "Nej, jag är ledsen. Det här gjorde för ont. Ni får helt enkelt stoppa tillbaka det."
Men ju närmare datumet för förlossningen jag kom ju mer övertygad blev jag om att även jag skulle klara av en förlossning och att det skulle gå galant. Jag intalade mig till och med att med mina breda höfter så måste jag vara som gjord för att föda barn. När så värkarna satte igång var jag mentalt och fysiskt redo. Men när jag åkte in till förlossningen fick jag veta att det som jag upplevde som värkar endast var förvärkar. Barnmorskan som levererade det beskedet kunde hellre ha gett mig en käftsmäll - det hade känts bättre.

Två mycket långa dygn senare med både förvärkar och "riktiga" värkar (de gjorde precis lika ont) hade jag till slut tagit i för kung och fosterland och min vackra dotter hade sprattlat ut som en fisk.
Det spelade ingen roll att kvinnor hade gjort det i alla tider, för mig var det ett helvete. Och inte tycker jag att man kan säga att min kropp visste vad den skulle göra för då hade väl livmoderhalsen öppnat sig naturligt och inte med hjälp av värkstimulerande dropp i flera timmar.
Men ok - det var värt det. Jag skulle inte vilja ha min underbara dotter ogjord. Hon är trots allt värd allt det onda. Men jag gör inte om det - tror jag.