Diplomatisk östgöte med vidgade vyer

Han började i gamla riksdagshögern och verkade där med NT:s förre chefredaktör Bengt Lundgren. Han blev fast i en talangjakt utan att fastna i karriären.

-Politik, säger han efter en stund, var inget för mig. Motparten talade ofta förnuft och jag hade svårt att ge denne en snyting. I stället valde jag ett yrke där man vinner sina framgångar genom att rädda motståndarens ansikte. Möjligen har det gjort mig diplomatisk i överkant.
Gunnar Lonæus är något så ovanligt som både statsvetare och humanist. Tre av barnen har "fantasilöst" nog valt att bli civilekonomer. Idag är föräldrarna däremot mycket stolta över lillflickan Ebba som fått årets innovatörpris för sitt arbete med byggentreprenörer vid NCC.
Hon var bara åtta år när föräldrarna köpte Skärkinds prästgård. Detta är hennes hem och varje sista juli samlas alla fyra barnen till stor familjeträff. Sedan slår de följe till Koster och fiskarstugorna där.
Dit längtar Gunnar Lonæus och hans hustru, Göteborgsfödda Inger. Fortfarande finns en och annan räktrålare kvar, och räkor är bjudmat. De kan ännu minnas målaren Inge Schiöler vid sitt staffli.
- Skönt att leva ett verkligt liv efter det zigenarliv vi fört.
Mathiss på tvären
Diplomater får formellt önska var de vill bo men måste vara beredda på att dela på de svåra posterna och bli placerade i ett u-land. Det slapp Gunnar Lonæus.
Frågan är om inte Brasilia med sitt magnifika nybyggda residens av professor Zimdahl tog priset. Inger, som länge ingått i UD:s möbelråd, uppskattade det blåkaklade huset som rymde marmor, guld och kristall i en sluttning ner mot poolen.
En viss charm vilade också över 600 Park Lane i New York där mathissen, som drogs för hand, kunde trilskas och fastna mellan våningarna - mellan förrätt och varmrätt. Därför sprang personalen med brickor i spiraltrappan.
Detta unika enfamiljshus vid Park Avenue var rejält nedgånget men har nu rustats till tänderna med Josef Frank-mönster.
Värdigt förfall
Nu sitter paret Lonæus i sin timrade och reveterade prästgård från 1790. Här finns inte bara garage för prästens bil, utan också stall och hönshus. I ena flygeln kan barnbarnen, mellan 28 och 1 år, husera ostörda. Detta är lantlivet som kan tyckas skänka visst behag. Men att putsa 28 fönster kräver god hälsa, och ambitionen blir att "låta huset förfalla i värdighet".
-I november vill vi hitta något i stan, frågan är bara vilken stad, skrattar Gunnar Lonæus, som känner sig alltmer tveeggad.
Oövervinnerlig
Norrköping har Strömmen och hamnen, även om Linköping en gång i tiden kunde ståta med böcklinglaster ända från Loftahammar.
Linköping har en central plats i deras liv. Gunnar är fortfarande "läroverkspojke" och Inger gick i samma klass som NT:s förre kulturredaktör Arne Malmberg.
I dag leder Gunnar Stiftsbibliotekets vänner och talar lyriskt om det nya biblioteket i Linköping. Samfundet sitter på över en halv miljon i fonder och ger ut handlingar om det äldre bokbeståndet. Hans roll är också att värva framstående föreläsare till Linköping.
I Vreta kloster föddes han och det får ögonbrynen att höjas i katolska länder. I Vreta verkade en släkting, östgötaryttaren Kuff, och han dyker upp i Peter Englunds bok. Känslan att hitta sina gener i denne oövervinnelige kapten som marscherade tappert i sextio år är märklig.
Servicejobb
-Jag hade väl ambitioner att bli journalist, förklarar Gunnar Lonæus, tanken på läkare, som tvangs gå lönlös i flera år och jurist gav jag snabbt upp. Jag läste latin, nordiska språk och statsvetenskap.
På den vägen fortsatte han - att som diplomat "serva" regeringen och näringslivet. Det är toppmöten och FN som styr utrikesfrågorna. Knappast ambassadörerna vars jobb pendlar mellan "the ridiculous och the sublime".
-Allt färre av oss har något verkligt intressant att berätta, menar Gunnar Lonaeus.
Borta är den tid då en ambassadtjänsteman skulle vara habil dansör, tecknare, skådespelare och musiker. Allt i hopp om att charma damerna och utforska deras äkta mäns hemligheter.
Nu handlar det alltmer sällan om att bistå finkade sjömän och allt oftare hjälpa au pair-flickor i trångmål.
Husbondens röst
En gång tog det veckor och månader för instruktioner att nå fram till legationer och ambassader. Det ställde stora krav på självständighet och ansvar hos diplomaterna. Telefoner och telefax har tyvärr lett till att man ängsligt lyssnar till "husbondens röst" även i småsaker.
Gunnar Lonaeus har varit förskonad från tropiska sjukdomar, riskfyllda platser saknas inte. Då går all tid till att skaffa mat och läkemedel, sjukvård och skolor åt personalen.
Duktiga fixare är ofta diplomatfruarna som gör ett jättejobb utan ersättning, och ger upp egna karriärer.
Pråligt
Vi kryper snällt i frack och till och med uniform, menar Gunnar Lonæus, under former som kan verka löjliga. Men vi tjänar inget på att leka Bror Duktig. De pråligaste ceremonierna hittar vi ofta i de nyaste länderna.
Han var med om den unga Elisabeth II:s kröning, när drottningen av Tonga parkerade sina 150 kg i en öppen landå, och lyssnade till politiska celebriteter som Winston Churchill under sina år i London. Han minns den buttre utrikesministern Östen Undén, den lärde Gunnar Jarring, den vänlige men föga kommunikative Gunnar Hägglöf.
Han minns med en frossbrytning hur Carl Hamilton ville diskutera ett folkrättsligt problem på franska vid antagningsintervjun 1950.
Senast var han vår man i Tokyo och hjälper nu universitet i Linköping i dess kontakter.
Kvinnosegrar
-Ingen vet särskilt mycket om Japan. Om Japan skriver man bara kuriositeter, som att kronprinsessan väntar barn. Den allra äldsta kejsaren var faktiskt kvinna och en mytisk figur. Kvinnorna vinner långsamt terräng i Japan, den senaste regeringen har fem kvinnor och utrikesministern är mycket frispråkig. Henne ska man följa, råder Gunnar Lonæus.
Correns bygdenotiser blev viktiga när han satt i skuggan av Fujijama. Ju mer exotiskt livet blev, desto starkare kände han behovet av ett hemland och en hembygd.
Nu finns det ett knippe seniorer i östgötamyllan : Lars Hedström (Australien) i Linköping, Christer Sylvén (Egypten) i Söderköping, Lennart Watz (Tjeckien) i Rimforsa. Senast bröderna Magnus Vahlquist (Oslo) och Fredrik Vahlquist (Helsingfors) som tagit över Prins Eugens Örgården i Örberga.
Bara Gunnar Lonæus behärskar östgötskan, med e-efterslag, till fulländning. Han är lycklig över att läsa böcker och skriva lite. Han tycker om "hemslöjd" som att göra broschyrer och layout. Som gammal chef för informationsbyrån på UD och dess press- och informationsenhet är hans dom över Svenska Dagbladet skoningslös:
-Man hittar inte riktigt svenskan i Svenskan längre, kulturbilagen är mycket bra, ledarsidan är kul men tunn, näringsliv läser jag inte. Det gamla formatet var trots allt väldigt bra när man skulle rensa svamp!

Diplomatisk östgöte med vidgade vyer

-Tänk att få jobb på Corren och få 500 kr i månaden! Denna dröm skulle gå i uppfyllelse för Gunnar Lonæus långt senare.Istället blev han framgångsrik och vältalig diplomat, och vår man i Tokyo.80 år idag roar han sig med layout och typografi och recenserar böcker - i barndomsbladet.