Videon är inte längre tillgänglig
Ett långt ärr löper utmed underbenet på Emil Niklasson Furenbäck.
– Det är för att de opererade bort grisfötterna efter svininfluensan, säger han och stryker över den ihopläkta huden.
Emil ligger på en träningsbrits på Vrinnevisjukhusets rehabklinik och har just kämpat sig igenom flera bäckenlyft, med stöd av en stor grön boll. Orken att skämta finns tydligen kvar trots att det här är sluttampen på hans träningspass med styrke- och balansträning.
Ärret på benet är efter att läkarna tog bort en ven som de placerade på ett annat ställe i kroppen för att kunna koppla in ECMO-apparaten. Lung- och hjärtmaskinen som fungerar som en konstgjord lunga och syresätter blodet i kroppen, när kroppen inte själv klarar av det.
Emil flinar nöjt när jag gapskrattar åt hans skämt om grisfötterna. Han trivs bäst när folk mår bra.
Nu är det början av maj och Emil kör hårt i rehabklinikens benpress med sjukgymnast Malin Björklund som står bredvid och peppar honom, uppmuntrande men lågmält.
– Jag är mer van vid en gormande fotbollstränare, säger Emil, som spelade fotboll för några år sedan.
Vägen hit har varit lång och är fortfarande inte färdig. Trots att Emil ofta tycker att det går för långsamt har det ändå hänt mycket, måste han påminna sig själv om. Från att ha varit kopplad till den konstgjorda lungan i 52 dagar, till stor del nedsövd, är han nu i rörelse och kan leva ett förhållandevis normalt liv hemma i sin lägenhet i centrala Norrköping.
Emil minns första gången han fick sjukgymnastik. Då hade han ännu ECMOn inkopplad.
– Jag skulle knyta näven så här, och sedan spänna ut fingrarna, säger han och visar med högerhanden.
– Jättejobbigt!
I benpressen på rehab kämpar Emil på tills det bränner av mjölksyra i låren. Det ena benet är starkare än det andra på framsidan.
– Det syns, titta här, säger han och visar att lårmusklerna är kraftigare på höger än vänster. Däremot är det tvärtom med baksidan av låren.
För att ge vänsterbenets framsida lite mer träning kör han en extra vända i benpressen. Det är jobbigt. Emil biter ihop med hela ansiktet när han anstränger sig. Så får han kramp i en liten muskel i ljumsken och börjar massera. Det är inte ovanligt under träningen.
Emil värmde upp med fyra kilometer på träningscykel, innan han gick loss på överkroppsträning och benpress. Dessutom har han gått en sträcka på ett löpband.
– I början var bandet mest för uthållighetens skull. Nu är det för att få in tekniken, säger Emil, som har problem med att sätta ner fötterna på ett bra sätt.
Anledningen är bland annat att nervbanorna i benen är skadade efter den långa tid kroppen varit obrukbar. Eventuellt skadades också nerver när venen opererades bort. Emil har ständiga smärtor och stickningar främst i högerfoten. Det känns ungefär som när man trycker på elektriska knölen på armbågen, beskriver han.
– Och som när foten har somnat och sedan sakta börjar vakna igen, säger han och tillägger att tårna inte heller är riktigt med.
För att få mer stadga har han en stödjande skena runt högerbenet som gör honom säkrare när han kliver på foten
Två dagar i veckan tränar Emil här och en dag har han bassängträning.
– Träningen betyder allt, säger han och jag tror honom.
– Jag har aldrig längtat så mycket efter att springa som jag gör nu. Förut när jag tränade fotboll tyckte jag löpträningen var tråkig, säger Emil.
Utanför det öppna fönstret hörs vårfåglarna kvittra och i skogsbacken utanför lyser det av vitsippor. Nu tar han dagliga promenader för att hålla igång.
Efter träningspasset åker Emil hem och duschar och byter om. Sedan möts vi på väg till kinarestaurangen där vi ska äta lunch. Emil är vårfräsch i vit jacka och matchande scarf och kommer släntrande på Knäppingsborgsgatans trottoar i nya vita sneakers.
– Jag köpte dem förra veckan och det var första gången jag gick ner på stan utan skenan, säger han och njuter fortfarande av känslan att slippa den.
Men han kan inte gå särskilt fort, för fötterna har svårigheter med att stå stadigt på marken eftersom han inte riktigt känner trampet själv under fötterna. Stegen blir lite försiktigt stapplande och lätt haltande.
– En del bilförare tror att man är lite dryg när man inte skyndar sig på över gatan när de kommer, säger Emil och rycker lite på axlarna. Vad kan han göra?
Även taxichaufförer som skjutsar honom till rehab har ibland kommenterat hans sätt att förflytta benen, när han tagit sig i och ur bilen.
– De har frågat om det är ledbandet eller benbrott. Nä, det är svininfluensan, har jag sagt. Då ser de ut så här, säger Emil och liknar en fågelholk.
Inne på restaurangen tar Emil för sig av kinabuffén med grönsaker, friterade räkor, kyckling och jordnötssås.
– Jag får passa på att äta jordnötssåsen nu när min flickvän är på Gotland i några dagar, säger han och förklarar att hon är svår jordnötsallergiker.
Emils flickvän Angelica har under hela sjukdomstiden varit ett stort stöd.
– Vi hade bara varit ihop i tre månader när jag bara, pang, blev sjuk, säger han.
När Emil låg i ECMOn på Karolinska fanns hon hos honom i perioder. Det första minnet Emil har av hennes närvaro är från den första september. Det vet han säkert för då togs ett foto av dem båda.
– Hon var som medicin för mig. Jag blev så glad av henne, säger Emil.
Även personalen som fanns omkring Emil märkte att Angelica hade en positiv effekt på honom. Han berättar hur han längtade efter henne och ville att hon skulle komma. Problemet var att kunna säga det.
Emil kunde inte prata, eftersom han hade en track, ett rör, inopererad i halsen. Som en direktöppning från halsgropen ner i luftstrupen för att koppla in respiratorn. Då kommer ingen luft till stämbanden. Att skriva var han alldeles för svag för.
Men för att kunna be om det viktigaste, vatten, brukade han göra ett smackljud med munnen, som alla omkring honom kände till.
Därför gjorde Emil pussljud med läpparna för att personalen skulle förstå att han ville träffa henne.
– Puss, puss!, visar Emil och säger förklarande:
– Min flickvän! Det var ju världens enklaste! Men de fattade inte vad jag menade först.
Han berättar hur frustrerande det är att inte kunna kommunicera. Inne i hans huvud fanns ju orden men de kunde inte komma ut genom munnen. Senare fick han träna på att försöka prata trots tracken, genom att hålla för tracköppningen i halsen, forma munnen till ett ljud och sedan fånga upp luftpuffen som kom in i munnen. Hur svårt som helst säger Emil.
När händerna blev lite starkare fick han en pappskiva med symboler och bokstäver som han kunde peka på och på så sätt meddela sig.
Emil är nöjd med att han minns det där tillfället då bilden på honom och Angelica togs. Om det är för att bilden har kunnat påminna honom vet han inte riktigt och det är inte heller viktigt. Det väsentliga är att han minns det. Annars är det dagboken som berättar för honom om den svåraste sjukdomstiden. I boken skriver både anhöriga och personal ner vardagshändelserna kring den sjuke. För Emil är den jätteviktigt att ha såhär efteråt.
Där står bland annat hur hans moster besökte honom och trots hans nedsövda tillstånd kände hon tydligt hur han tryckte hennes hand. Som för att säga att han var medveten om henne.
Den 29 augusti har personalen antecknat: ”Första gången vi får kontakt med dig. Du ligger med öppen mage.”
Emil förklarar att han opererades flera gånger för komplikationer som till exempel inre blödningar. De väntade med att sy ihop honom helt eftersom det var lätt började blöda igen. Blödningarna var lättstartade eftersom han fick blodförtunnande medicin för att blodet lättare skulle gå igenom ECMOn.
– En gång försökte jag bita bort en sådan där liten lös, torr skinnbit som satt på läppen, säger Emil och berättar hur personalen hindrade honom och förklarade vilket blodflöde som skulle uppstå.
Emils pappa och hans bonusmamma bodde hos honom på sjukhuset och han dokumenterade allt med sin kamera. De bilderna är också viktiga för att Emil ska inse vad han gick igenom.
Efter 32 dagar i ECMOn märktes plötsligt en förbättring i Emils tillstånd.
– Tur att man låg här i Sverige. I Tyskland stänger de av apparaten efter 30 dagar om det inte har blivit bättre har jag hört, säger han.
Hur känns det att veta det?
– Förhoppningsvis läser tyskarna som jobbar med ECMO rapporten om mig och ser att man måste ha lite tålamod, svarar Emil.
Han bedömer sig själv som en fysiskt stark person och känner också att han har en kraft i sig, som säkert hjälpt honom att klara sig igenom sjukdomen. Emil berättar att han skulle sövas vid något tillfälle i början av sjukdomen och sjukvårdspersonalen hade problem med att få honom att slockna. Hans kropp kämpade på mot maskinerna och personalen antecknade i dagboken ”Som att söva en häst”.
– Jag ser det som en kämpaglöd, säger han.
Sida vid sida med styrkan finns svagheten och den är svårare att tas med. Emil är medveten om sin fysiska återhämtning men även om den mentala.
Han säger att han har skuldkänslor för att det är så många som mått dåligt för hans skull.
– Det har varit tufft för mina anhöriga, säger Emil och är mån om att de ska tänka lite mer på sig själva nu.
Det här är en svår bit att tackla. Men Emil tar upp de här tankarna med en kurator som ingår i det rehabiliteringsteam han har omkring sig på Vrinnevisjukhuset. Där ingår också sjukgymnasten Malin och en arbetsterapeut.
– Det här med bilkörningen tänker jag ta upp med arbetsterapeuten, säger Emil som provkört lite på en parkering. Han känner sig ännu osäker i gatutrafik på grund av problemen med fötterna.
Han hoppas på att börja arbetsträna fram-över men än så länge känner han att orken inte finns till det. Träningen på rehab, promenader, ibland en fika på stan med en kompis är vad han klarar just nu. Hemma vilar han och ser på film. Numera händer det också att han tar spårvagnen hem till Angelica. Det orkade han inte tidigare, då kom alltid hon hem till honom.
– Det känns viktigt att jag kan göra någonting för hennes skull, säger Emil.