Kallelsen att bli bibelförkunnare hade mycket väl kunnat komma tidigare än den gjorde. Tio år av sin barndom tillbringade Ingvar Holmberg i södra Indien, där var hans pappa missionär.
– Jag fick väldigt mycket gratis. Jag lärde mig till exempel att umgås över språk- och kulturgränser. Och jag älskar indisk mat! Det bjuder jag ofta mina vänner på.
Vid sidan av skolgången och den kristna gemenskapen handlade mycket av barndomen om idrott.
– Jag hoppade höjdhopp, längdhopp och stavhopp – och sprang, spelade fotboll och tennis och allt möjligt, säger han och skrattar.
Han minns hur det var att komma hem till Norrköping i början av 1960-talet. Då var han fjorton och skulle börja i åttonde klass.
– Vi var som främmande fåglar. Vi var fem syskon i familjen – jag är nummer två – och vi kom hem med kläder som inte alls såg ut som de som ungdomar hade i Sverige på den tiden.
För Ingvars del hade nystarten kunnat gå sämre. Kanske gjorde hans fallenhet för idrott det lättare att bli accepterad.
– Jag blev en stjärna i friidrott på läroverket där jag gick. När jag var fjorton vann jag ett distriktsmästerskap när jag hoppade fem och åttio i längdhopp – utan spikskor. "Du är ju i juniorlandslaget om ett år”, sa de till mig.
Så blev det inte. Ingvars föräldrar ville hellre att han skulle spendera tid i pingstförsamlingen än att satsa på idrott.
– Det är inget jag sörjer ett dugg över. Jag menar, inställningen var lite så på 1960-talet – idrott var okej, men man skulle inte vara med i några klubbar eller spela fotboll på söndagen.
Värnplikten gjorde han vid Signalregementets tolkskola i Uppsala. Där läste han ryska. Därefter var siktet satt på att fortsätta studera.
– Fastän jag beundrade min pappa jättemycket och har träffat pastorer under hela min uppväxt, så hade jag under gymnasiet aldrig en tanke på att bli pastor eller missionär. Det fanns inte. Jag tänkte bli diplomat eller professionell tolk.
Men så hände något.
– Det var ingen text på väggen eller någon röst som hördes utan bara något slags inre visshet. Gud ville att jag skulle bli förkunnare. Det kom som ur det blå.
Startpunkten blev pingstförsamlingen i Gävle. Där började han gå bredvid som predikantlärling.
– För mig var det väldigt stort att få det förtroendet, trots att jag bara gått gymnasiet och läst ryska i ett år.
Ingvars yrkesval ledde till att han och hustrun Birgitta under åren kom att bo i en handfull svenska städer. Huvudpastor i en församling blev han första gången i mitten av 1980-talet, i Strängnäs.
– Jag tror på alla bibelns under. Jag tror på jungfrufödelsen, att Jesus gick på vattnet och att han är herre över naturen. Det är barnsligt alltså, men jag tror på det.
Varför är det barnsligt?– Det är väl barnsligt. I engelskan har ordet två betydelser, "childlike" och "childish". Och barnslig i betydelsen "childlike" tycker jag är ett positivt ord. Att aldrig tappa barnet i sig – som kan förvänta sig något positivt, som kan glädja sig över små saker, som kan tro på det goda. På så sätt är det barnsligt. Många tycker kanske att det är barnsligt i negativ bemärkelse, men det bjuder jag på. Jag har bestämt mig för att det här är mitt liv – och jag har inte blivit besviken på Gud.
Han arbetar fortfarande. En eller ett par söndagar i månaden tar han Östgötapendeln för att predika i Skänninge pingstkyrka, där han har en deltidstjänst. Resten av tiden engagerar han sig i pingstförsamlingen i Norrköping. Men just nu sitter han vid sitt piano i vardagsrummet i Vilbergen. En ösig sång fyller hela lägenheten, en av de hundratals som Ingvar skrivit genom åren.
"Ofta går det snett, det som vi ville, det blev inte rätt. Frågorna står kvar, länge vi väntar på svar."
Just den här här handlar om glädjen i att Gud alltid finns med – också i motgångar.
Eller som det heter i refrängen:
"Halleluja i alla fall."