I 20 år har tatueringsmässan ordnats i Norrköping och Inge Norlin från Nyköping har varit med vartenda år. Två saker ser han som de stora förändringarna.
- Hygientänket har blivit bättre och den konstnärliga biten har utvecklats, säger han och jobbar på en en dödskalle på Anders Burströms underarm.
Henrik Wiman från East Street i Stockholm ser inte heller några tydliga trender, men det finns ju sånt som är mer eller mindre populärt. Texter är populärt.
Tribal populärt
- Det är nog ganska inspirerat av fotbollsspelare. Det är olika typsnitt. Barnens namn är jättevanligt, fraser, motton, säger han.
Han vill inte säga att något är helt ute.
- Men tribaler är mindre populärt. Många som har sådana kommer och vill göra om dem lite, göra lite mer av dem.
En tribal tatuering är oftast bara svart, med lite snirkliga linjer och former som bildar en symbol.
Tatueringar har varit ett sätt att pryda människokroppen i tusentals år, men en period var det något som, i alla fall i Sverige, kopplades ihop med sjömän och kriminella. Nu tatuerar Henrik Wiman människor från alla samhällsgrupper och yrkesgrupper, domare och poliser också.
En dag på britsen
Klockan är strax efter tolv och mässan har just öppnats. På en brits ligger Emil Lennström från Solna. Där ska han tillbringa större delen av dagen medan Håkan Åkerman tatuerar in ett karnevalstema med gorilla och karusell på hans högerben och Julia Mattsson håller hans vänsterhand. Emil Lennström klagar inte. Det är inte hans första tatuering.
- Mitt mål är att vara heltäckt. Hela kroppen. Det är konst för mig, säger han.
Han tycker att modet nu är lite Old School, gamla skolan, med få färger och feta linjer, men själv tycker han bättre om New School.
- Jag gillar att det kan vara vad som helst. Vilken form som helst. Inga begränsningar.