En kamp mellan gråt och skratt i cancerns våld

Robert Bagius blev bara 19 år. Han led av en aggressiv form av leukemi, blodcancer. Den satt på hans immunförsvar och han råkade ut för svåra komplikationer.
De två sista månaderna i livet skrev han dagbok. Nu ger Cancerfonden ut hans sista tankar som bok för att stödja andra som drabbats av cancer, antingen själv eller som anhörig.
Jag rekommenderar den här boken till alla, men jag tror att en ålder på åtminstone 14, 15 år krävs för att kunna ta till sig Roberts öde. Robert Bagius dagbok påverkade mig ända in i maggropen.
Den väckte många tankar och känslor inom mig och jag sträckläste den från pärm till pärm. Trots att jag aldrig varit i kontakt med cancer personligen. Jag blev både ledsen och glad, förtvivlad och arg när jag satt i soffan hemma och läste.
Han skriver med humor och glimten i ögat. Hoppet överger honom aldrig. Han berättar om sin vardag, om sina smärtor, krävande morgonrutiner, familj och vänner. Han drömmer om framtiden, saknar sitt gamla jag och tänker på tjejer.
Han kämpar, han skrattar, gråter och lider i stort sett samtidigt. Robert är så positiv och envis att jag blir alldeles fascinerad. Vi är lika gamla och vi tänker lika på många sätt. Men jag tvivlar på att jag skulle tycka allt var lika "coolt", "asgott" och "askul" som han gör om våra roller varit ombytta. Han tar vara på varje litet ögonblick och uppskattar småsaker i livet på ett så ärligt sätt att jag känner mig bortskämd och otacksam med det jag har.
Robert Bagius högsta önskan var att få bli frisk. Så blev det inte. Han ville också att andra människor skulle få ta del av hans dagbok. Så blev det. Den underhöll mig i drygt tre timmar och kommer att finnas med i bakhuvudet hela livet. Läs den!
Robert Bagius, vila i frid.