En kvinna, en strand, ett hav

Jag har checkat in och är på väg nu. Nu kommer jag. Jag är ombord. Jag har checkat in hela mig och min lilla väska. Nu sträcker jag ut armarna och flyger. Efter mig på himlen lämnar jag ett vitt streck. Det är allt och det enda som syns från jorden.
Jag byter vinter mot sommar, verklighet mot overklighet. Palmer och stränder är som kulisser när kroppen landar. Det är som en sliten bild från 70-talets fototapeter. Själen kommer som ett försenat bagage först ett par dagar senare. Ingen idé att ringa till det stora försäkringsbolaget och klaga på det.

Temperaturen höjs med 30 grader, går från minus till plus på några timmar. Hur gick det till? Jag gräver fram skrynkliga t-shirts och shorts. Skottar fram en baddräkt och lägger mig som en snödriva på den vackra stranden. Är jag här nu, eller någon helt annan stans? Solen sparar inte på krutet utan vräker generöst sitt bländande ljus över oss som är här, oss som flytt vardagens och verklighetens vedermödor.
En kvinna reser sig och går ogenerat den långa promenaden ut i havet. Hon går och går. Det är långgrunt och man får gå långt för att ens få vatten upp till knäna. Kvinnan låter sig inte hindras. Hon skäms inte för sig. Hon ser ut som äldre kvinnor gör, har en äldre kvinnas kropp. Det är inget mer med det. Vem noterar det utom alla?

Hon har tagit av sig blusen, kjolen, strumpor och skor. Hon har brett ut sin handduk i den varma mjuka sanden. Men sedan, vad har hon gjort sedan?
Längst ner i sin väska har hon hittat den. Den glänser som en nyvaxad blå metallicbil. En simmarbadmössa. Hon har tagit den på sig. Noggrant petat in de vita lockarna, en efter en. Så där ja. Det känns som om metallknoppen är på plats, nyputsad och allt.
Så har hon påbörjat sin långa promenad, med sin bestämda riktning mot havet. Hon går och går. Vart ska hon? Hon går mot horisonten. Med högburet huvud går hon. Här finns inget annat än havet som tar emot. Havet som kommer att omsluta henne med sin friskhet, få hennes hud att knottra sig. Vågorna som kommer att slänga sig över henne som ivriga barn.

Där går hon. En kvinna, en strand och ett hav.
Det är bara en liten detalj mellan henne och havet, mellan henne och solen, mellan henne och Gud.
Hon går utan en tråd på kroppen, klädd i sin Eva-dräkt. Så som hon en gång skapades går hon.
Och längst upp skimrar den slimmade blå badmössan.