En lära för livet
Kvinnorna sitter på huk och rensar. De använder stora och tunga redskap för att förbereda jorden. Hackor och spett på ställen där det är mycket sten, alldeles för hårt för en spade. Indianerna brukar sin jord på Andernas sluttningar.
Oftast är det männen som går bakom plogen. Vem som går framför och drar beror på ekonomin. Vanligt är att man ser två personer framför istället för oxen.
Hela tiden tackar indianerna jorden. Moder jord. Pacha mama.
- Vi är födda ur jorden och ska även sluta vår tid där. Jorden är allt för mänskligheten. Mår inte jorden bra så kan inte vi människor må bra.
Det säger Fernando Chimbas i Ecuador. Indian. Lantbrukare. Lärare. Shaman. För honom är symbiosen med naturen, med Moder jord, något alldeles naturligt. Lika självklart som att vi andas.
- Vi måste lyssna på jorden. Avläsa den. Lära oss att se när det är dags att odla och skörda. Därför är det viktigt att bevara helheten. När man skär av grenar på en planta måste man förklara varför och be om förlåtelse.
Det försöker han lära eleverna i skolan. Att leva tillsammans med naturen och av naturen. Symbios.
- Vi måste ta hand om jorden och bevara den. Det är vår gåva till våra barn, barnbarn, barnbarns barn. Det är vår skyldighet.
Han har intensiva mörka ögon, de skimrar mellan allvar och glädje. Det svarta håret är samlat i en fläta på ryggen. En tradition. Hans söner har också håret uppsamlat i flätor. Men även kvinnorna har flätor med färgglada band.
Naturens cykler sammanvävs med livets. Ceremonin vid födsel. Firandet av sjunde levnadsåret.
I hela Latinamerika finns traditioner att man ger jorden gåvor. Det kan vara det första eller det sista i spritglaset som töms ut till Moder jord. Fester till jordens ära. Skördefest när majsen plockats. Det gyllene guldet som indianerna behöver för att överleva. Något av skörden läggs kvar på åkern. Man ska inte vara girig och ta allt utan ge tillbaka.
Det svarta guldet, oljan, hittar vi långt, långt ner i jorden. Upptäkten har oftast lett till elände för dem som tidigare levde på marken. Bortkörda av stora företag. Fråntagna sin jord. Förstörd jord när oljeutvinningen spyr ut kemikalier. När de stora bolagen tröttnat, tagit allt och lämnat området finns bara kemikalier och död. Död jord. Ofruktsam.
Det är också i jorden som vi har alla dem vi minns men som inte finns med oss längre. Ännu en anledning till vördnad.
På alla helgons dag samlas alla tillsammans på kyrkogårdarna i Ecuador. Korsen målas, nya blommor på graven och vigvatten från kyrkan stänks över. Familj och vänner samlas. Alla sitter vid graven, på graven, pratar och minns. Maten har man med sig. Alla äter tillsammans. Delar det som finns med grannar och vänner.
Allt som tappas på marken får ligga kvar. Det är till de döda. Tappar man något vill den döde ha just denna sak. Den döde är hungrig.
Fernando Chimbas minns från sin barndom shamanens ord. Indianerna ska leva i 500 år av umbärande, marginalisering. Nu har det gått 500 år och mera sedan Amerika upptäcktes eller förslavades. Sedan skulle naturen ta revansch.
För oss människor blir det ödesdigert. Mäktiga krafter sätts igång, krafter som vi inte förstår hur de startar eller avbryts. Vi tvingas bara hänga med eller försöka stå emot.
- Vi har missbrukat och utnyttjat naturen så mycket att det inte går längre.
Det säger en nordamerikansk shaman. Han är helt övertygad om att jordbävningar och stora naturkatastrofer kommer att öka. Han ser det som att naturen fått nog och måste säga ifrån.
Nicaragua är ett land som drabbats av många naturkatastrofer de senaste åren. Jordbävning, översvämningar och nu torka. De fattiga bönderna vet inte längre vad de ska odla. Alla de senaste skördarna har slagit fel vilket får katastrofala följder.
Familjerna lever på vad de odlar. Ingen skörd - ingen mat eller skolgång. Det är inte länge sedan vi hade samma beroende mellan natur och människa här, i mer utvecklade länder, som vi kallas.
- Vi måste vårda naturen. Det är viktigt att alla, även små jordbrukare, förstår att det inte är bra att använda bekämpningsmedel, säger Clemente Vasquez.
Han är själv småbrukare. En kort, mörkhårig man med en liten mustach. Han är lågmäld men kan vara mycket bestämd när hans övertygelse kräver det.
Clemente Vasquez vet att företagen kommer ut på landsbygden och ger bort kemikalierna. Allt för att få igång en konsumtion. Han tycker att man måste kämpa emot den utvecklingen. Därför har han börjat studera alternativ odling. Målet är att kunna lära andra bönder.
- Det är bara att gå ut i naturen och se hur den påverkas. Med öppna ögon och sinnen kan man själv läsa av vad som är bra och dåligt. Men det gäller att våga se, att stanna upp och lyssna, säger han.
Så jobbar vi med nyheter