En miniresa bland ödetomter och lämningar från förr
Att resa långt är stort. Att resa kort är större. Så följ med Stolta Stad på en liten resa bland lämningar från fornstora dar.
I förfall. Händelö gård ägs tyvärr av Norrköpings kommun och vore värd ett bättre öde.
Foto: Fotograf saknas!
Nu tog den här lilla miniresan visserligen bara en förmiddag, men kontentan är ändå densamma. Det finns en hel del att uppleva på hemmaplan. Särskilt nu när majsolen skiner och när naturen visar upp sig i all sin prakt.
Unik ristning
Jag börjar ute vid Ingelsta, där det byggs för fullt för ett par stora lågprisvaruhus. Området har också blivit synonymt med just stormarknader, stora lagerdepåer och industrier.
Men namnet på det forna Ingelstad gård, med ändelsen stad, ger oss en hänvisning om att här har människan bott och verkat sedan forntiden. Ett faktum, som bekräftas av en unik runristning på en bergknalle, ett femtiotal meter norr om den tidigare gården.
Ristningen är inknackad på toppen av berget och består av två rader med runor. Ovan runorna ses ett inhugget svärd och där finns även en så kallad skålgrop. Runraderna lyder; "Salse gjorde solen. Dag högg detta i hällen".
Det unika med runristningen är bland annat dess ålder. Den är daterad till omkring 900-talet e Kr och kan ses som en forntida variant av Kilroy was here, alltså en form av hälsning från järnålderns Ingelstabor.
Innan jag kommer upp på bergknallen passerar jag resterna efter mangårdsbyggnaden till Ingelstad gård, som revs på 1980-talet.
Anrika Händelö
Från Ingelsta är det inte långt till Händelö. Händelö gård ruvar på en historia med anor tillbaka i tidig medeltid och den nämns första gången i början av 1300-talet.
Under forntiden ska Händelö, då en ö, ha varit en del i ett strategiskt lås av pålspärrar i ett sund som hade ungefär samma sträckning som dagens Lindökanal. Enligt forskare nämns pålspärren av Linköpingsbiskopen Brask så sent som på 1500-talet och namnet Stäkängen ska ha förekommit på en karta över Lindö gård med ägor från 1760.
Namnet stäk återfinns i olika former i landet och betecknar just pålarna i en farledspärr.
På Händelö har flera kända släkter och personer verkat och bott, exempelvis Banér, Lillie, Bielke, Lilliehök och Sperling.
Sten Banér var mannen som valde fel sida i slutet av 1500-talet. Han gick i opposition mot hertig Karl, vilket resulterade i att Banér till slut tvingades fly till Polen, där han anslöt sig till Sigismund. Hertig Karl tog sedan hämnd på de opositionella adelsmännen vid Linköpings blodbad, där Sten Banér var en av de höga herrar som avrättades.
Sten Banér på Händelö fördes sedan till Norrköping, där han begravdes i S:t Johannis, dagens Hörsalen.
Senare ägare till Händelö var bland andra Eberstein, Stjerneld, Wahren och Swartz. Den senare överlämnade kontraktet till Norköpings stad som fortfarande äger herrgården. Tyvärr. För den står tom och det tidigare tjänstebostäderna står i ett djupt förfall. Men Händelö gård och dess omgivningar är ändå väl värd ett besök.
På vägen in mot stan stannar jag till vid Johannisborgs slottsruin. Det enda som återstår av renässansslottet är porttornet och ett delvis bevarat system med slottsvallar. Slottet brändes ned av ryssen år 1719 och ganska snart började man att ta byggmaterial från ruinen. I början på 1910-talet naggade SJ:s lokstallar ganska rejält i den stora slottsvallen. Porttornet restaurerades med hjälp av gamla ritningar på 1930-talet.
Under 1800-talets senare del var det forna borgområdet ett populärt tillhåll för stadens skarpskytterörelse, en frivillig rörelse med utländsk förebild som var militärt organiserad och som bedrev övningar i skytte, exercis och marsch med mera.
En ofta sedd gäst vid Johannisborg var författaren August Blanche, en ivrig förespråkare för just skarpskytterörelsen.
Fabrikörens lustställe
Miniresan fortsätter nu ut till Abborreberg, sommarställe i början av 1800-talet för textilfabrikören Christian Lenning och med en väldigt inbjudande park. En tidigare ägare var Christian Eberstein. Här uppfördes en rad byggnader, bland annat Sjövillan som är äldst och som fortfarande har kvar den färgranna tapeten "Vid Bosporens stränder" från 1820-talet, tillverkad av det franska företaget Dyfour.
En liknande tapet, framtagen av samma företag, återfinns för övrigt vid Rönö kungsgård på Vikbolandet. Ägare efter Lenning var familjen Eneström och sedan Schött. Under kommerserrådet Emil Schötts tid på Abborreberg ska dess torpare ha stått på parad när denne anlände med sin egen ångslup Excelsior.
Det forna Kalsbergh
Det sista stoppet på min miniresa är Klingsberget. Här uppe på höjden finns resterna, bland annat ett fruktträd och ett par vårdträd, efter Klingsbergs gård. Den siste arrendatorn på Klingsberg flyttade ut i slutet av 1940-talet, varefter gården revs.
På den södra sidan av berget finns lämningarna efter en medeltida bybildning vid namn Kalsbergh, vilken enligt fornminnesregistret nämns första gången på 1420-talet. Men den blev tydligen kortvarig. Redan efter hundra år var den öde. Kvar finns lämningar efter terrasseringar och husgrunder.
Att resa långt är stort. Men att resa kort är inte så dumt det heller.
Så jobbar vi med nyheter