Som man frågar får man svar, brukar det ju heta, men ibland kan den så kallade verkligheten också överraska. När Svenska Dagbladet undersökte lärartätheten i svenska kommuner kan man undra om inte journalisterna förväntat sig fler lärare per barn i rikare kommuner. Fast i stället förhåller det sig precis tvärtom.
Enligt redovisningen (SvD 19/8) sjunker lärartätheten med rikare kommuner. Naturligtvis är det en generalisering och dessutom finns det skillnader mellan enskilda skolor inom samma kommun, men huvudbudskapet är ändå intressant. De kommuner som har minst antal lärare per elev är också de som (generellt) har elever som når bäst resultat i skolan. I den andra änden av skalan är inte kopplingarna lika uppenbara. Flest lärare per elev har (visserligen vanligtvis fattiga) glesbygdskommuner i Norrland, men det är nog främst en naturlig effekt av låg befolkningstäthet och långa avstånd.
Undersökningen leder ändå ofrånkomligen till frågor om lärartätheten verkligen är så viktig som brukar hävdas i samhällsdebatten. Sannolikt är andra faktorer av större betydelse. Engagerade lärare och elever, men också föräldrar. Ordning och reda i klassrummen.
Sannolikt är det så att lärarna i rikare kommuner också har högre lön än i fattigare. Det gör det lättare att dra till sig de bästa förmågorna. Om man så vill blir personalkostnaden ungefär densamma, men det ger bättre utdelning att satsa på högre löner än fler lärare.
En annan förklaring till de paradoxala skillnaderna i lärartäthet kan vara att exempelvis sociala problem är mindre i de rikare kommunerna och att detta tar sig uttryck i lugnare klassrum med mindre personalbehov som följd.
Oavsett vilket är vissa fackliga företrädare lika upprörda som väntat. Anders Almgren på Lärarnas riksförbund hävdar till exempel att de rika kommunerna inte bara offrar svagpresterande elever, utan också alla andra elever som med fler lärare ”skulle kunna gå ännu längre”!
Det kvittar tydligen hur bra eleverna i olika kommuner presterar, det ska alltid satsas på fler lärare. Det är en väldigt mekanisk inställning till verkliga förhållanden, dessutom felsyftande eftersom lärarlöner som sagt kanske är viktigare är lärartätheten. I den mån det finns elever som behöver särskilt stöd och inte får det – något som också är aktuellt här i Norrköping och som uppmärksammades på nyhetsplats i gårdagens NT – så kan dessa frågor diskuteras utan att den generella lärartätheten måste vara grundmall.
Oavsett hur önskvärt det är eller inte, lär inte lärarna bli särskilt många fler under överskådlig tid. Vi får i stället vara glada om de inte blir betydligt färre. På lärarutbildningarna råder i många fall praktiskt taget fri antagning. Det är svårt nog att fylla utbildningsplatserna ändå.
Först och främst måste läraryrket bli mer attraktivt. Och då är högre lärarlöner viktigare än fler lärare.