När familjen Deebs lägenhet i centrala Homs först bombades, i februari 2012, klarade de sig precis undan missilen.
– Vi sprang nerför trapporna i huset. Den gången var vi fem sekunder från döden, säger Waijeh och visar en bild där hål i innertaket släpper in dagsljus genom flera våningar.
En andra bomb orsakade ännu större förstörelse då den träffade husets värmetank med diesel. En tredje bomb träffade också hemmet och den heminredningsbutik som försörjde familjen.
– Jag tänkte aldrig på att ta bilder av vårt hem före bombningarna eftersom jag aldrig kunnat tänka mig det som hände sen, säger Waijeh medan dottern Julie visar familjebilder som tagits tidigare.
Ett foto från en julhelg visar den tillvaro som familjen trott skulle fortsätta för alltid. Bakom finklädda familjemedlemmar syns det pyntade vardagsrummet och en stor porslinsjultomte på en byrå.
– Att vistas i Syrien är mycket, mycket farligt med krig, brottslighet och kriminella. Du behöver bara gå ett par hundra meter så kan en trygg plats förändras och bli farlig, säger Waijeh och tecknar med fingret som ett snitt över strupen.
Flydde från staden
I sin lägenhet stannade familjen Deeb; pappa Waijeh, mamma Hanah och barnen Julie, Johnny, Gina och Jowel, i ett par dagar efter att allt blivit sand och aska. Sedan måste de lämna Homs.
– Vi drev från förort till förort och bodde där vi kunde – hos vänner och släktingar. Min näst yngsta dotter, Jowel som var 10 år, hade cancer.
Men att få cancerbehandling i ett krigsdrabbat land var mycket komplicerat och krävde att familjen regelbundet kunde ta sig till fungerande sjukhus. Till slut gick det inte längre och cancern tog över dotterns kropp.
– Den här bilden är tagen tre veckor innan hon dog, säger Waijeh.
På bilden syns en vinkande flicka. Waijeh letar i en mapp för att hitta andra saker hon gjort; en teckning och ett brev som lillasystern en gång skrev till sin bror.
– Jag önskar ingen att förlora sitt barn. Hon dog den 10 februari 2014 och varje dag har varit som ett år sedan dess. Jag längtar att få återse hennes grav.
Men familjen måste leva vidare. Under brinnande krig höll Johnny på med musik och Julie läste till datoringenjör.
– Jag såg flera collegevänner dö framför mig, säger hon.
Vill inte tänka
Kvar i Syrien är mamma Hanah och yngsta systern Gina som nu är tio år och som föräldrarna inte trodde skulle klara flykten genom Turkiet och över Medelhavet. Julie och Waijeh pratar inte om sin rädsla för hur kriget kan drabba Gina och mamman. I flera dagar kan nätverken ligga nere, brödet vara slut och bristen på vatten vara skriande för dem som är kvar innanför Syriens gränser.
– Jag försöker att inte tänka alls, säger Julie och sätter upp händerna som skygglappar för ögonen.
– När mamma ringer pratar vi om helt vanliga saker. Hur vi mår och vad vi gör.
Tio månader efter ankomsten till Sverige drömmer Waijeh om att få komma på sin första intervju hos Migrationsverket och få uppehållstillstånd. Efter det hoppas han få återförenas med hustrun och dottern.
– Vi kom med en dröm om att leva i ett fritt land. Vi kunde ha stannat i Holland eller i Tyskland men jag valde Sverige för att jag på gymnasiet imponerades av den svenska modellen.
I november 2015 kom de till Vänersborg – där de läste svenska och fick vänner. I mars fick de flytta till Norrköping. Då träffade vi familjen som fortsatte vara positiv trots att de felaktigt blivit lovade en egen lägenhet. Sedan dess har de börjat gå i kyrkan, fått svenskalektioner och praktikprogram. Norrköping har blivit "hemma". Men snart är de åter på ruta ett då Migrationsverket flyttar dem till Piteå.
– Jag känner djup respekt för Sverige som tagit emot oss och vi tycker mycket om Norrköping. Men sorgen i mitt hjärta är djup och vi kan inte läka och bygga upp något om vi inte får stabilitet. Vår dröm har börjat blekna. Mitt hjärta är krossat som far, som människa och mina drömmar om att börja leva börjar sakta dö.