Folkligt men bittert när Norge blev självständigt

Den 1 november 1905 var det formella datumet för unionsupplösningen. Själva firandet i Norrköping kom att handla om en folklig och rojalistisk yra.
Men där fanns även en bitterhet. Att man förlorat Norge.

Den 1 november samlades alla elever i stadens folkskolor, Swartziska friskolan, Norra och Östra flickläroverken, Högre allmänna läroverket och Tekniska skolan, på Tyska torget. Totalt rörde det sig om 5 500 elever.
Här skulle de närvara vid återinförandet av den rena svenska flaggan, det gula korset på ett blått fält. Förutom alla elever hade även Norrköpingsborna i 1000-tal hörsammat kallelsen. Det måste ha varit publikrekord.
När tornuret i Hedvigs kyrka slog 12 gick flaggan i topp på det gamla rådhuset, hälsad av gossarna med blottade huvuden. Därefter stämde hela torget upp i psalmen Vår Gud är oss en väldigt borg.
Hyllningarna till fosterlandet och kung Oscar II ville aldrig ta slut.

Unionen med Norge hade sedan fördraget klubbades år 1814, egentligen hela tiden inneburit en strid. Norrmännen krävde självständighet och kris på kris avlöste varandra. Många i Sverige ansåg att det gjordes för många eftergifter.
Konservativa politiker rasade i den svenska pressen över eftergifterna mot Norge under de första kriserna. Man menade bland annat att; ?Norskarna få ej krusas utan böra styras med starka tyglar och piska?.
Under slutet av 1800-talet gled Sverige och Norge alltmer isär och den kris som skulle bli den formella orsaken till unionens fall, konsulatfrågan, växte fram.

Konsulatfrågan handlade formellt om de växande norska kraven på att skapa ett eget norskt konsulatväsende, men i verkligheten lika mycket om Norges anspråk på att vara helt likställt med Sverige.
Oscar II vägrade att tillmötesgå de norska kraven, vilket ledde till hårda motsättningar och regeringskriser i Norge. 1905 beslöt Stortinget enväldigt att skapa ett norskt konsulatväsende, vilket kungen återigen vägrade att sanktionera. Den norska regeringen svarade med att lämna in sin avskedsansökan, vilken kungen vägrade godkänna. Stortinget förklarade då att kungen hade misslyckats med att fullfölja sina plikter och förklarade därför unionen upplöst den 7 juni 1905.
Spänningar och militär mobilisering på båda sidorna var nu ett faktum, men efter hårda förhandlingar i Karlstad under augusti och oktober 1905 fick unionen ett fredligt slut. Man enades om villkoren för unionsupplösningen och Sverige erkände Norges självständighet.
Bitterheten i Sverige var som sagt stor. Till och med mycket stor. Även i Norrköping, där kyrkoherde Edvard Evers äntrade talarstolen vid Tyska Torget.

Att förlora Norge var en nesa, en skam, som inte gick att avfärda hur som helst;
?Den gamla unionsflaggan har för alltid gått ned. Må med densamma begrafvas i evig förgätenhet allt kif och split, allt osant och falskt, som varit rådande mellan frändefolk, ja också all den bittra harm och smärta vi i dessa dagar känt öfver den djupaste kränkning, som kunnat vederfaras ett folk och dess konung?, sade han bland annat inför de församlade.
Efter Evers tal stämde hela torget upp med nationalsången. Det hurrades på nytt för fosterlandet och för konungen. Inte bara en gång, utan flera.
Brödrafolkens väl hade blivit till Sveriges väl.

Folkligt men bittert när Norge blev självständigt

Brödrafolkens väl blev till Sveriges väl. I höst är det 100 år sedan unionsupplösningen med Norge. Då var det fullt hus på Tyska torget.