För Rune har livet till sjöss varit kanon
- Plötsligt, från ingenstans, dök det upp en tysk konvoj med tre jagare. Året var 1944 och vi patrullerade med jagaren Norrköping på internationellt vatten.
Vilken kanon! Rune Liebgott visar stolt upp en kopia av en kanon från gunrummet på fartyget Drottning Victoria.Foto: BJÖRN LARSSON
Foto: Fotograf saknas!
Vi sitter hemma i hans vardagsrum, där han har plockat fram många fotografier, medaljer och handlingar från sin tid på olika fartyg.
- Den tyska konvojen dök upp från ingenstans, fortsätter han den spännande berättelsen. Som tur var såg vi dem först, innan de upptäckte oss. Och, efter radiokontakt med tyskarna lyckades vi styra bort dem från svenskt vatten.
Rune Liebgott växte upp i Fyrby utanför Norrköping. Det var hårda tider, han började att jobba redan som nioåring. Först med att rensa ogräs och sedan som springpojke åt traktens bagerier.
- Min karriär var utstakad. Man började som springpojke, för att sedan sakta men säkert avancera till bagare.
"Min stora chans"
Rune ville dock någonting helt annat. Han längtade efter en utbildning och drömde om att så småningom bli ingenjör. I februari 1942, endast 17,5 år gammal tog han värvning vid flottan i Karlskrona. Där inledde han sin karriär som maskinist.
- En utbildning inom flottan var min stora chans. Här fick jag både praktik- och teoriutbildning. Jag började som 3:e klass sjöman och slutade som furir inom maskin, säger han.
Ute i Europa rasade andra världskriget och Runes utbildning präglades mycket av det som utspelade sig.
- Vi plockade ofta upp krigsflyktingar i vattnen nära Estland. Flyktingarna, som ofta var i dåligt skick, flöt omkring på små, små båtar. Det är ett under att de inte drunknade, säger han och lägger pannan i djupa veck.
En annan händelse som etsat sig fast i Runes minne är när svenska passagerarfartyget Hansa torpederades i november 1944 på sträckan mellan Nynäshamn och Visby. Han var stationerad på jagaren Norrköping och besättningen fick till uppgift att söka efter överlevande.
- Det var en fruktansvärd katastrof. Endast två av 86 personer ombord överlevde.
Efter krigets slut började den stora städningen av minor från vattnen runt Sverige. Rune Liebgott arbetade på jagaren Bremön, som gjorde minsvepningar i Kattegatt och Skagerack på västkusten.
Har sjön i blodet
- Under kriget hade bland annat Tyskland och Ryssland lagt ut minor för att hindra båttrafiken. Nu skulle alla dessa minor bort, så det arbetade vi med under hela sommaren 1946.
Att Rune, trots en del otäcka upplevelser, älskar fartyg och havet går inte att ta miste på. Harriet, som varit hans fru sedan 1949, nickar instämmande.
- Han har sjön i blodet. Under en period hade vi ingen fritidsbåt, men det gick inte under någon längre period. Till slut bönade och bad jag honom om att gå och köpa sig en båt, så han kunde bli som folk igen, säger hon och ler mot sin man.
Rune Liebgott reser sig ur soffan och går fram till vardagsrumsbordet. Här ligger flera fotografier, och han plockar upp ett av dem. Den svartvita bilden föreställer den ångdrivna Isbrytaren II, från Norrköping, där Rune arbetade som maskinist.
- Jag tror faktiskt att jag är den enda nu levande person, som har arbetat på alla ångdrivna bogserbåtar i Norrköping. Både Isbrytaren I, Isbrytaren II, samt Tärnan, säger han och ser lite stolt ut.
Ingenjörsutbildning
Även om det allra mesta i Runes liv har handlat om maskiner och båtar finns det även många perioder där maskinfantasten Rune tagit ett kliv upp på land. Efter att 1964 nått sitt mål om att utbilda sig till ingenjör, arbetade han under en längre tid som driftingenjör och avdelningschef på Värmeverket i Norrköping.
- Jag har haft förmånen att få jobba med det jag älskar, men allt detta hade inte varit möjligt utan min fru Harriet. Hon har varit ett enormt stöd under alla dessa år och haft ett stort ansvar för våra tre barn, säger han och sänder en tacksam blick mot sin fru.
Aktiv i Flottans Män
Sedan 1993 har han varit aktiv medlem i Flottans Män. Föreningen, som har cirka 4 000 medlemmar runt om i Sverige, är till för alla som tjänstgjort vid marinen.
- Det är ett bra sätt att bevara kamratskapen och traditionerna. Dessutom har vi även till uppgift att göra PR för Norrköping, när vi tar emot marinbesök.
Han berättar vidare att Flottans Män arbetar aktivt för att marinens besök ska få ett gott intryck av Norrköping.
- Detta har gett resultat, och vår stad är nu mycket populär bland besättningar från andra städer.
Nu lägger Rune ned fotografiet av Isbrytaren II på vardagsrumsbordet och tar i stället upp en tidningsartikel.
- Just nu tar detta mycket av min tid, säger han och räcker artikeln till mig.
Bilden på tidningssidan föreställer ett glatt gäng grabbar som sitter i en båt. Bredvid gänget finns dessutom en ångmaskin. Förutom Flottans Män är Rune nämligen aktiv i NÅF, Norrköpings Ångbåtsförening.
- Ångbåten som vi håller på att bygga har arbetsnamnet Pillan, efter vår slalomstjärna Pernilla Wiberg. Om allt går som det ska, så får vi Pillan i sjön till sommaren, berättar Rune.
Båten, som är nio meter lång, är från slutet av 1800-talet och har en tio kilos ångpanna. Dessutom ska skorstenen bli fällbar för att båten ska kunna färdas under Norrköpings broar.
- Vi hoppas att hon ska ligga vid Strömsholmen och bli en turistattraktion. Drömmen vore även att Norrköping ska bli en ångbåtsstad. Vore inte det härligt, säger båt- och maskinfantasten Rune Liebgott.
Han tog värvning i Karlskrona
i februari 1942 och utbildade sig till maskinist inom flottan 1942-1946. Maskinist på Slakthuset i Västervik var han 1947-1948 och sedan reparatör på Gusums Blixtlåsfabrik1948-1949.
Som hamnmaskinist vid Norrköpings Hamn med tjänstgöring på isbrytare och bogserbåtar (Isbrytaren I, Isbrytaren II, Tärnan) arbetade han åren 1949-1950 och 1952-1964.
Däremellan var han skolvaktmästare på Klingsborgsskolan, numera Kungsgårdsskolan.
Sommaren 1959 var han semestervikarie som maskinchef på MS Loke, Sveabolaget i Stockholm och somrarna 1960-61 på MS Arkö, Ringborgs.
Åren 1959-1964 studerade han till maskiningenjör på kvällstid vid NSTA, Norrköpings Stads Tekniska Aftonskola.
Ingenjörsexamen tog han 1964 och började då arbeta som serviceingenjör på Värmeverket i Örebro, där han var kvar till 1970. Han var sedan ett år på Västerås Värmeverk innan han anställdes som driftingenjör och avdelningschef på Värmeverket i Norrköping, där han arbetade i 17 år fram till pensioneringen 1988.
På fritiden har han varit aktiv i Sveriges Villaägareförening mellan 1988 och 1993 och i Flottans Män har han haft styrelseuppdrag från 1994 till 2001. Sedan 1997 är han aktiv
i Bostadsrättsföreningen Spaden och sedan 2001 i Norrköpings Ångbåtsförening, NÅF, där han i år blivit invald
i styrelsen.
i februari 1942 och utbildade sig till maskinist inom flottan 1942-1946. Maskinist på Slakthuset i Västervik var han 1947-1948 och sedan reparatör på Gusums Blixtlåsfabrik1948-1949.
Som hamnmaskinist vid Norrköpings Hamn med tjänstgöring på isbrytare och bogserbåtar (Isbrytaren I, Isbrytaren II, Tärnan) arbetade han åren 1949-1950 och 1952-1964.
Däremellan var han skolvaktmästare på Klingsborgsskolan, numera Kungsgårdsskolan.
Sommaren 1959 var han semestervikarie som maskinchef på MS Loke, Sveabolaget i Stockholm och somrarna 1960-61 på MS Arkö, Ringborgs.
Åren 1959-1964 studerade han till maskiningenjör på kvällstid vid NSTA, Norrköpings Stads Tekniska Aftonskola.
Ingenjörsexamen tog han 1964 och började då arbeta som serviceingenjör på Värmeverket i Örebro, där han var kvar till 1970. Han var sedan ett år på Västerås Värmeverk innan han anställdes som driftingenjör och avdelningschef på Värmeverket i Norrköping, där han arbetade i 17 år fram till pensioneringen 1988.
På fritiden har han varit aktiv i Sveriges Villaägareförening mellan 1988 och 1993 och i Flottans Män har han haft styrelseuppdrag från 1994 till 2001. Sedan 1997 är han aktiv
i Bostadsrättsföreningen Spaden och sedan 2001 i Norrköpings Ångbåtsförening, NÅF, där han i år blivit invald
i styrelsen.
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!