För Sven leker livet än
Sven Andersson är en upptagen 90-åring. Första gången jag ringer är han i full färd med att steka ryggbiff.
Nästa gång är biffarna färdigstekta. Nu är kruxet att boka in en intervjutid.
? Nej, imorgon kan jag inte. Då är det aktiviteter här nere på Ängslyckan. Och jag gör mig ingen brådska på morgonen. Det har jag ingen anledning till, säger Sven.
På måndag kan han inte heller; då ska han tvätta. På tisdag ska han till frissan och så fyller hans dotter år. Och på onsdag ska han spela boule på förmiddagen. Men på eftermiddagen kan han.
Det visar sig vara en överdriven hänsyn när jag undrar om han vill ta det lugnt ett tag efter boulen.
? Nej, jag behöver inte lugn och ro. Vad ska jag med det till? säger Sven och skrattar hjärtligt.
Vi enas om att träffas klockan två på eftermiddagen hemma i hans lägenhet på fjärde våningen på Sandbergsgatan.
Njuter av utsikten
? Det har alltid varit min önskan, att hamna högst upp, säger han när vi sitter vid hans köksbord en knapp vecka senare.
Han njuter av utsikten. Dessutom kan han njuta av ytterligare två saker, som han själv tycker är grundläggande för ett gott liv: ?friskhet och en väldigt god sömn?.
Det är med en 90-årings perspektiv han säger detta. När han var 20 var det andra saker som stod i centrum. Men det är inget han vill orda om nu.
? Vad det var för saker törs jag inte tala om. Man ska inte säga något som man kanske ångrar sen, säger han och skrattar samtidigt som han slår ifrån sig med händerna.
Sven föddes och växte upp i Sköns socken en mil norr om Sundsvall, som den yngste i en syskonskara på fem. Hans pappa var sågverksarbetare och hans mamma blankstrykerska.
? Jag var bara tio?tolv år när jag upptäckte orättvisorna i samhället, säger han och talar om hur kontorspersonalen på sågverket i jämförelse med arbetarna hade andra kläder, uppträdde mer belevat och bodde bättre.
Till Norrköping 1946
Efter sjuårig folkskola började även Sven arbeta på sågverket. 25 år gammal blev han lagbas. Då hade han redan träffat sin blivande fru Rut, som arbetade i en manufakturaffär i Sundsvall.
Sågverksindustrin gick en dyster framtid till mötes, och Sven längtade bort från hembygden. 1946 fick han jobb som virkeskontrollant på Harvester i Norrköping och han kom att bli kvar i stan, även om han bytte jobb några gånger under sin yrkesverksamma tid. I Norrköping föddes hans andra dotter, och här dog hans hustru för tio år sedan.
Många av människorna kring Sven har dött. Alla hans syskon och nästan alla hans manliga vänner i Norrköpingstrakten.
? Det är bara jag och kvinnorna kvar. Men jag har god kontakt både med kvinnorna och med mina barn, säger Sven, som dessutom har fem barnbarn och fyra barnbarnsbarn vid det här laget.
?Dansade till jag var 84?
Gammal känner han sig inte, även om han får ont i hjärtat ibland när han är ute och promenerar.
Kärlkrampen har han haft i 27 år nu, så den är inget nytillkommet ålderstecken.
? Och dansade gjorde jag ju ändå tills jag var 84, säger han med ett leende.
Nu dansar han inte längre. Synen är inte heller vad den en gång var.
Han har övergått från att läsa NT i pappersformat till att lyssna på taltidningen. Och fortfarande får han inte äta lök sedan han hade tjocktarmscancer för fem år sedan.
? Och jag som älskar lök. Det ska vara lök till ryggbiff, säger Sven med längtan i blicken.
Visst tar åldern ut sin rätt i någon mån, men Sven klagar inte. Han berättar om den där gången förra hösten när han hade ansökt om färdtjänst och hans behov skulle utredas.
? Vi satt här vid köksbordet. Då sa den ena som ledde förhöret: ?Hur mår du egentligen?? Jag visste inte om jag skulle ljuga eller inte, men jag svarade: ?Jag mår väldigt bra.?
Bestämda åsikter
Färdtjänst fick han trots allt, och enligt egen utsago begagnar han sig av denna service någon gång varannan månad. De flesta platser han besöker ligger inom gångavstånd.
Han är engagerad i Ängslyckan och föreningen Gustav Adolf. Tidigare var han aktiv i Ljura PRO i många år. Dessutom var han under drygt 25 år medlem i nykterhetslogen IOGT.
? Jag fick diplom. Men sedan slutade jag. Jag hade redan från början bestämt mig för att inte vara nykterist hela livet. Dessutom hade vi en ledare som stötte bort fylleristerna i stället för att ta hand om dem och hjälpa dem, och det gillade jag inte.
Bestämda åsikter har han haft hela livet.
? Men jag tror inte att jag har retat någon, säger han och drar sig till minnes ett tillfälle när han fattade ett viktigt beslut.
?Det kan vara lite tungt?
? Jag var fjorton år och slogs med min bästa kompis. Han gick hem och grät. Då bestämde jag mig för att aldrig mer använda våld. Och det har jag inte gjort heller.
Inte trodde han att han skulle gå och bli 90 år. Å andra sidan har han goda gener ? hans mor blev drygt 88.
? Tyvärr är det väl så att man undrar ibland om det verkligen är något värde i att leva länge. Det kan vara lite tungt och arbetsamt. Men egentligen tycker jag att livet leker fortfarande! Jag har inga planer på att sätta mig ner och lägga av.
Fotnot: Det här är nionde delen i vår serie. Tidigare delar har publicerats 17, 20 och 26 juli, 2, 3, 11, 19 och 24 augusti.
Så jobbar vi med nyheter