Vår granskning av arbetsmiljön i Norrköpings grundskolor har fått ett stort gensvar, inte minst bland föräldrar. Vi har låtit fem av dem dela med sig av sina upplevelser i tre olika artiklar. Alla har valt att vara anonyma med hänsyn till sina barn och heter egentligen något annat.
När Marias dotter skulle börja skolan var hon peppad. Hon ville lära sig nya saker och hittade snabbt vänner att leka med. Däremot har hon alltid varit försiktig av sig och skolstarten blev lite av en chock.
Situationen i klassrummet var ofta stökig och Maria berättar att dottern nästan alltid fick sitta bredvid de "störande grabbarna" för att hålla dem lugna.
– När hon kom hem var hon ledsen och helt slut.
Lösningen blev att hon fick sitta med hörselkåpor eller gå ut från klassrummet för att kunna koncentrera sig, något Maria upplevde som märkligt.
– Att de barn som vill arbeta ostört är de som får flytta på sig ger onekligen fel signaler.
När Maria gjorde skolan uppmärksam på att dottern hade svårt att fokusera uppmanades hon att göra en utredning hos BUP, barn- och ungdomspsykiatrin. Där fick hon dock snabbt veta att dottern inte hade någon diagnos, utan att skolmiljön var problemet.
När hon återkopplade detta upplevde hon att rektorn inte ville kännas vid problemen, något hon tycker är väldigt kontraproduktivt.
– Men jag vägrar samtidigt att tro att det handlar om enskilda lärare eller rektorer som är illvilliga. Det måste vara någon form av systemfel. De ges helt enkelt inte förutsättningar att göra ett bra jobb, vilket i slutänden drabbar barnen och hela samhället.
Därför tycker hon att det är viktigt att problemen lyfts fram.
Under högstadiet fick Marias dotter via en kurator det stöd hon behövde. Nu får hon hjälp av en specialpedagog och har möjlighet att lämna klassrummet för att arbeta i mindre grupp eller ensam.
– Egentligen tror jag inte att min dotter är så speciell utan det är nog många barn som skulle behöva en lugnare skolmiljö för att fungera.
Även Jennies son var "otroligt peppad" att börja skolan. Han hade redan knäckt läskoden och var oerhört nyfiken. Lågstadiet fungerade också relativt bra.
– Han hade en fantastisk pedagog som uppmuntrade honom och hans många frågor.
Men i mellanstadiet började problemen. Klassen fick en ny lärare som inte hade tid med sonens funderingar och efter hand blev han allt tystare och slutligen blev det svårt att få iväg honom till skolan överhuvudtaget.
När Jennie påtalade problemen för skolledningen fick även hon förslaget att kontakta BUP. Men där konstaterades snabbt att sonen inte hade någon diagnos.
– Men rektorn höll ändå fast vid att det inte fanns några problem på skolan och när jag försökte ta upp mina farhågor viftade hon bort dem och frågade vad vi hade för planer för semestern, säger Jennie.
Och det är detta hon upplever som mest frustrerande, att svårigheter tystas ned.
– Att det finns problem på en skola är ingenting konstigt, det är hur problemen hanteras som är det viktiga.
Till högstadiet bytte sonen skola och förhoppningen var att det skulle bli bättre, men så har det inte blivit. Varje morgon är en kamp att få honom att gå till skolan och i princip allt skolarbete görs hemma, efter skoldagens slut, på helger och på lov.
– Det var längesen vi kunde göra något ihop som en vanlig familj en helg. All tid går till skolarbetet.
Jennie beskriver det som att sonen går till skolan och sitter av tiden. Och eftersom han är på plats och inte bråkar, så glöms han bort.
Hennes önskan är att skolor borde bli bättre på att fånga upp elever i ett tidigt skede, innan de blir hemmasittare, får dåligt självförtroende eller helt enkelt ger upp.
Finns det något ni tycker har fungerat bra?
– Absolut. Alla klasslärare, specialpedagoger och andra som gör ett hästjobb är guld värda. De lyckas bygga upp ett förtroende och bekräftar ditt barn, säger Maria och Jennie fyller i.
– Men tyvärr ser man ofta att dessa går in i väggen efter ett tag.
Många pedagoger vittnar om krävande föräldrar. Hur ser ni på er egen roll?
– Även om du är frustrerad kan du såklart inte bara slå näven i bordet och kräva en massa saker, utan det gäller att vara lyhörd. Oftast tycker jag att samarbetet med enskilda pedagoger har fungerat bra. Men visst kan du bli påstridig när det gäller ditt barns bästa, säger Jennie.