Förr var dockor bara dockor

Man lär sig något nytt varje dag sägs det. Kanske det, om man räknar stort, smått och väldigt smått.Som nu - hon satt där på leksakshyllan och jag skulle bara gå förbi. Då började hon glatt vifta med armarna och rabbla en ramsa.- Herregud jag har ju inte rört dig, sade jag skrämt. Dessvärre också högt och tydligt.När jag var liten var dockor bara dockor.
I bästa fall kunde de säga ma-ma när man tryckte på magen. Kunde de blunda och ha "riktigt" hår och dessutom dricka vatten
ur flaska och kissa ut det, så var de riktiga höjdare.Sedan har de börjat krypa och gå, prata, sjunga, äta, gråta "riktiga tårar", allt med benägen hjälp av batterier och startknapp. Vad jag lärde mig den här dagen i lekbutiken var att nutidens dockor är mer avancerade än jag visste, med nåt slags rörelsedetektor. Små maskiner fullproppade med tekniska finesser under det rosiga babyhullet.Det går snabbt med dockutvecklingen. Vad ska nästa steg bli? Bara fantasin sätter gränser, sägs det ju.Men ibland undrar jag om det inte kan vara tvärtom - att tekniken med leksaker, som nästan leker med sig själva, sätter gränser för fantasin?