Helene Elvstrand är docent vid Linköpings universitet i Norrköping och har forskat om fritidshem. Hon är också programansvarig för grundlärarprogrammet med inriktning på fritidshem. Efter att hon läst de tidigare artiklarna om fritidshemmen hörde hon av sig och ville ge sitt forskarperspektiv på diskussionen.
Helene Elvstrand förklarar att hon genom sitt fältarbete känner igen många av de saker som fritidslärarna tagit upp. Bland annat att det är varierande villkor på fritidshemmen både nationellt och inom kommuner, samt att utbildningsgraden sjunkit drastiskt.
– Nästan en halv miljon barn går i fritidshem varje år. Men bara 20–30 procent av personalen har utbildning för arbetet. Där måste partierna visa vad de tycker, säger hon.
Fritidshemmen har möjligheten att vara en plats där man kan arbeta på andra sätt än i skolan, menar hon. Där eleverna ska kunna få uppleva och pröva saker.
– Jag tror att det är jätteviktigt för många barn, speciellt de som har det tufft i skolan. Då är det inte mer läxor eller tid i skolan man behöver, utan kanske att få göra lärandet på andra sätt.
Att fritidshemmen är en plats för barnen att utvecklas på är något som hon tycker är viktigt. I statens utredning, där hon bidragit med synpunkter, undersöks det nu om alla barn borde få rätt till fritids.
– De barn som bor i socialt utsatta områden är oftast allra minst i fritidshem, vilket är ett jätteproblem. Ett fritidshem där man får leka, vara med kompisar och interagera skulle hjälpa mycket med att utveckla språket.
Helene Elvstrand berättar att hon – i en studie tillsammans med kollegan Lina Lago – undersökt de sociala relationerna i fritidshemmen och att det var en sak som verkligen drabbade dem under arbetet.
– Det vi såg på fritidshemmen var barn som var systematiskt utestängda. En pojke på sex år som sa att “jag vill inte så ofta vakna på morgonen, för jag vet inte vad jag ska göra” och en annan flicka som sa att “jag har inte så ofta någon att leka med, men jag har vant mig”.
Även här menar Helene Elvstrand att lösningen är mer kunskap och tid.
– Det behövs återigen utbildning, möjlighet att hinna reflektera, chans att få kartlägga sin verksamhet, att hinna se sin barngrupp, men också kunskap för att veta hur man hanterar de ensamma barnen.