Från lärare i Kongo till lokalvårdare på NT

Hemma i Kongo-Kingshasa var hon lärare. Mannens politiska engagemang tvingade familjen på flykt. I dag är hon lokalvårdare. Och nu är hemma lika med Norrköping.

Vardagsklädd. Arbetsplaggen som lokalvårdare består av praktisk t-shirt och mörka långbyxor.

Vardagsklädd. Arbetsplaggen som lokalvårdare består av praktisk t-shirt och mörka långbyxor.

Foto: Fotograf saknas!

NORRKÖPING2006-10-02 04:00
- Jag minns när vi hade geografi i skolan. Vi läste om ett land väldigt långt borta, där det var väldigt kallt. Tänk om jag vetat då att jag en dag skulle hamna där. I Sverige. Ja, till och med ända uppe i Åsele. Och nu är det köttbullar och pannkakor som gäller.
Kiadila Sema blir för en stund eftertänksam och tyst. Annars verkar kvinnan under den svartlila kalufsen sprudla av energi. De glada skratten sitter inte långt inne när hon städar sig fram bland papperskorgar, blomkrukor och stolsben på NT:s redaktion.
- Jag gillar att prata med folk. Pratar med alla. Även alkisar, för de vill också gärna prata. Det säger 48-åriga Kiadila, för trots att hon varit i Sverige i 19 år, har inte det svenska "rått på" hennes sätt att vara.

Svenska traditioner
Därmed inte sagt att Kiadila inte ställer upp på det svenska. Efter den första "chocken" med folk som lekte små grodorna kring midsommarstången i Åsele, har hon anammat svenska traditioner, testat skidåkning, skaffat svenska vänner och engagerat sig i barnens skola och fritid. Just nu är det mycket med sönernas fotbollsspel i Sylvia och IFK.
Kiadila och hennes man Ndongala tvingades fly från Kongo på grund av mannens politiska engagemang. Han var också affärsman i grossistledet. I Sverige utbildade han sig till svetsare.

Två år i Åsele
Flykten gick först till Belgien, men de varnades för att vara kvar där. Det fanns tentakler ner till Kongo och den gamla belgiska kolonin. Familjen sökte då asyl i Sverige. Efter några månader i Flen följde två år i Åsele.
Kiadila och Ndongala har två flickor och två grabbar. Den äldsta, en flicka född i Kongo, har läst biomedicin och forskar hos Astra. Hon är 31. För mamma Kiadila är det en gåta att dottern föredrar att göra karriär och inte vill binda sig och skaffa barn.
- Jag vill ju ha barnbarn!
De andra barnen, 19, 17 och 12 år, bor hemma. Åt dem lagar Kiadila både pannkakor och köttbullar.
- De gillar inte alltid när jag lagar kongolesisk mat. För de är ju födda här och egentligen hur svenska som helst.
Kiadila säger, att hon och hennes man alltid uppmuntrar barnen att berätta när något hänt. Oavsett om det är bra eller dåligt. Till det dåliga hör att bli kallad "djävla neger". Kiadila blir inte längre ledsen när hon hör sådant. Hon slår dövörat till.

Saknar närheten
Naturligtvis saknar Kiadila sitt hemland och sina släktingar. Mest saknar hon närheten mellan människorna i Kongo.
- Här i Sverige umgås man knappt med sina grannar, säger Kiadila, som inte bara pratar med alla utan nog känner varenda församlingsmedlem i Matteus församling.
Kiadila besökte Kongo för fyra år sedan med barnen som fick träffa morföräldrarna.
- Men barnen längtade hem till Sverige. Tack och lov för mobiltelefonen. Jag och min syster kan pratas vid, säger Kiadila och tillägger, att det nog aldrig blir aktuellt att flytta till Kongo igen. Tillvaron där är för osäker.
- Här är det så lugnt. Vi är tacksamma för att vi bor här. Fast det är nog svårt att bli gammal i Sverige. Oavsett om man är svensk eller från Kongo. Man isolerar sig ju så.
På frågan vad som är viktigast när man kommer till ett främmande land kommer svaret blixtsnabbt.
- Lär dig språket! Jag insåg på nolltid att det var omöjligt att ta sig fram i Sverige på franska.Fotnot: Det här är den allra första artikeln under vår nya vinjett Nyfiken på. Har du någon som du är nyfiken på eller har tips på en person som du vill att vi ska skriva om är du välkommen att höra av dig till Personligt-redaktionen. Vi tar gärna emot förslag!
Kiadila Sema
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om