Temperaturen brukar dock mätas på ca två meters höjd. Men ofta är markytan mycket kallare än på två meters höjd och därför används ordet markfrost ofta. De områden som är mest utsatta för frost är Norrland och nordvästra Svealand, speciellt de områden som ligger högre än 500 meter över havet. Andra frostbenägna områden är Sydsvenska höglandet, Kolmården och de inre delarna av Gotland. Minst frostbenägna områdena är syd och västkusten och vid de stora sjöarna. Frost brukar bildas vid högtryckslägen med klart eller nästan klart väder, och helst ska det också vara lugnt. Då strålar värmen från jorden och luftskikten närmast ut mot rymden. Om det blåser så har vinden en möjlighet att röra om i de lägsta luftskikten och därmed blir det inte riktigt lika kyligt. Frostkänsligt är det också i mer vindskyddade lägen, i sådana områden uppträder emellertid frosten i öppningar i detta landskap, gläntor, åkrar etc. Däremot inne i skogsbestånden bibehålls dagens värme bättre under natten. På de områden som är mest utsatta uppkommer ibland frost eller markfrost även under den period då växterna är som mest aktiva, vegetationsperioden, det vill säga mitt i sommaren. Det kan då orsaka skador på växtligheten.
