Två parallella skeenden i Norrköping påverkar just nu på olika sätt bilden av författaren Moa Martinson.
Bygget av bryggdäcket med tillhörande mötesplats vid Grytstorget innebar att Moa Martinson-statyn under en period stod säker men dold bakom skyddande träväggar. Nu är hon tillbaka i offentlighetens ljus igen. Samtidigt har de arkeologiska utredningarna på sträckan mellan Järna och Linköping – inför Ostlänken – visat exakt var Moa Martinson bodde under en kort och inte särskilt lycklig period i sin barndom.
– Här var det, säger Magnus Djerfsten, kulturmiljöspecialist på Trafikverket, och måttar med händerna rakt framför sig.
Han visar på en lerig och ödslig yta utmed stambanan. Bakom ryggen har han den graffititaggade bron över till Marieborg. Det är svårt, snudd på omöjligt, att beskriva miljön som idyllisk och Moa Martinsons korta period i statarlängan under åren 1901–1902, när hon var elva år gammal, var heller inte överdrivet harmonisk. Hon har bland annat summerat den tiden så här:
"Marieborg är en av de statgårdar som aldrig går ur mitt minne. En sådan utsugning av statare och en sådan kvarleva av gammalt träl- och feodalvälde har jag inte upplevt på någon annan gård, varken förr eller senare".
– Genom att para ihop gamla handlingar med historiska kartor har vi lyckats skapa en bra bild av var Moa Martinson bodde här i området och hur bebyggelsen såg ut och låg placerad, säger Magnus Djerfsten.
– Det var en klassisk gammal statarlänga och kallades för "Banbygget" och som låg alldeles intill järnvägen. Moa Martinson har själv beskrivit hur hon bodde i en vindsvåning tillsammans med sin mamma och styvfar. Standarden var sannolikt mycket låg även om hon också har beskrivit "Långrocken" på en höjd en bit bort som en barack i ännu värre skick.
I församlingsboken för Östra Eneby för de aktuella åren 1901–1902 återfinns också Moa Martinson som Helga Maria, dotter till trädgårdsarbetaren Karl Alfred Karlssons hustru Kristina Svartz. En uppgift som ytterligare bekräftar att hon verkligen bodde inom synhåll från Marieborgs herrgård. Familjens ekonomi har omtalats som mycket dålig, bland annat på grund av styvfaderns alkoholproblem. Som en följd av detta fick familjen ofta flytta.
Moa Martinsons tillfälliga bostad revs 1972 och nu återstår, som sagt, bara lerig mark och otuktade buskage. När Magnus Djerfsten gräver lite i marken med ena handen, hittar han dessutom en stensatt kant som förmodligen kan vara den undangömda resten av trädgården som hörde till längan. När Ostlänken väl är på plats finns inte ens de spåren kvar.
– De obesuttnas kulturarv är ofta eftersatt inom arkeologin, säger Magnus Djerfsten.
– Men nu har vi fått större möjligheter att undersöka färskare kulturmiljöer. Det känns givetvis väldigt spännande. Inte minst i det här fallet med tanke på att upplevelserna från arbetarklassen och statarmiljöerna blev så centrala för Moa Martinson och hennes författarskap.
Moa Martinson, en av Sveriges mest berömda och frispråkiga proletärförfattare, föddes den 2 november 1890 i Vårdnäs utanför Linköping men tillbringande en stor del av sin barndom i, som Moa Martinsons litterära sällskap beskriver det, "Norrköpings fattiga förstäder och på gårdar runt stan". Hennes barndomsupplevelser av fattigdom och elände spelade senare en central roll i Moa Martinsons författarskap.
Var och en som händelsevis ännu inte läst Moa Martinson, närmar sig lämpligast hennes författarskap i form av den självbiografiska trilogin "Mor gifter sig" (gavs ut 1936), "Kyrkbröllop" (1938) och "Kungens rosor" (1939). Ett Norrköping en bit bortom de finare salongerna spelar ofta en vital roll i handlingen och miljöbeskrivningen. I "Mor gifter sig" finns dessutom NT med på ett hörn. Moa Martinson skriver:
"Ett nytt ord hade börjat komma i svang annars. Ett ord som väckte samma osäkerhet och förskräckelse som orden arbetslös eller utan knog. Det nya ordet var strejk.
Farmor läste i Norrköpings Tidningar, som mor köpte hem, hur skamliga arbetarna var. Vilka busar de lejde, som fick betalt för att uppvigla dem. Vid ett pappersbruk utanför staden var fabrikshusen så dåliga, att valsverkarna nekade arbeta, såvida inte det blev reparerat. De hade fått stötta de stora maskinerna med stockar och tvärbjälkar. Strax skrev tidningen att arbetarna ville begripa mer än ingenjörerna. Men det fanns arbetskraft att få ändå. Koka tjära och sköta massakar det kunde vem som helst lära sig. Det var en häradshövding som skrev. Farmor kände honom, hade vävt till hans fru.
– Han tar knappast på sig kläderna själv, jag tycker mig se honom i tjärkoken, skrattade farmor".
Moa Martinson avled 1964 på behandlingshemmet Lövstalund och är begravd på Sorunda kyrkogård.