Då. En mörk höstkväll på Drottninggatan i oktober 1958. Signaturen "Gisela" skrev om hur skrämmande det var att promenera längs gatan i kvällsmörkret. Inte nes neonskylten över Ringborgs kolimport förmådde att lysa upp gatan.
Då och nu
Hörnet av Drottninggatan och Repslagaregatan. Samma gathörn, olika tidpunkter. Vid ett snabbt getöga ser det inte ut att ha hänt speciellt mycket i stadsmiljön just här mellan 1958 (Då-bilden) och 2022 (Nu-bilden). Man får titta närmare och söka sig till detaljerna för att upptäcka skillnaderna.
Då öppnar sig en ny värld, om än i det lilla formatet.
På husfasaden, den som vetter mot Drottninggatan, läser vi på den svartvita bilden den kittlande texten "Ringborgs Kolimport AB" i glittrande neonskrift i kvällsmörkret. Då ett eko från gårdagen: i själva verket avvecklade J Ringborg AB sin kolhantering redan 1938 när Kooperativa Förbundet köpte den delen av företagets breda verksamhet. Istället utvidgade Ringsborgs sitt betydande sjöfartsintresse i form av ett nybildat dotterbolag, Rederiaktiebolaget Drabant.
Nu. Fasadutsmyckningen har förändrats under årens lopp. Vi känner i alla fall igen skylten till Skandia.
Åter till kolimporten och ursprunget.
Firman grundades av Jöns Ringborg, en driftig men oskolad affärsman som bedrev handel och gjorde affärer både i Sverige och utomlands redan på 1790-talet. Exempel på varor som var i omlopp är polsk ull, rysk hampa, estniskt lin, tyska textilfärger, holländsk tobak, engelska strumpor, franska ostar, kinesiskt te och spanskt salt. Samtidigt utvidgades hela tiden skeppsrederiet. Ringborg blev mycket framgångsrik. Liksom hans företag.
Samtidigt var stenkol den största importvaran i Norrköpings hamn i början av 1900-talet när cirka 150 000 ton anlöpte hamn årligen. I Ringborgs företagshistorik, boken "Handelshus med rederi under 150 år" (utgiven 1949), skriver historikern Efraim Lundmark att "trettio år senare infördes ungefär dubbelt så stor kvantitet, vilket motsvarar cirka 70 procent av hela varuimporten över hamnen".
Ringborgs andel i stenkolsinförseln uppgick i medeltal till 15–20 procent.
Med tiden övertog dock de stora specialfirmorna detaljhandeln inom kolhanteringen och Ringborgs fann det för gott att dra sig ur den branschen. Inte minst som en oundviklig modernisering av lossnings- och transportanordningarna på firmans kolgård i kvarteret Spoven på Saltängen krävde omfattande investeringar. Styrelsen beslöt att detalj- och lagerhandeln skulle avvecklas. Kooperativa Förbundet fick betala 165 000 kronor för Ringborgs kol och tog över hela verksamheten den 1 juli 1938. En handels- och industriepok var därmed över i Norrköping.
J Ringborg AB:s högkvarter i kvarteret Enväldet vid Strömmens kant.
På den nytagna bilden är den gamla fasadtexten om kolimporten naturligtvis sedan länge bortplockad. Liksom den om Norrköpings Sparbank. Överhuvudtaget är utsmyckningen torftig, som den inte sällan är på husfasaderna av i dag. Samtidigt kan de gamla bilderna berätta om hur det såg ut förr, vid en tid dit ens eget minne inte riktigt når.
När den svartvita kvällsbilden publicerades i NT den 17 oktober 1958, handlade den tillhörande texten väldigt lite om kol, Ringsborgs eller neon på fasader. Däremot om utmaningen i att, som ensam kvinna, vandra längs Drottninggatan en helt vanlig vardagskväll vid 22-tiden. Signaturen "Gisela" genomförde vandringen och redovisade sina intryck under rubriken "Att gå som ensam flicka på Draget". Det var ingen munter läsning och "Gisela" tyckte att "vi som lever i ett samhälle stött på lagar och förordningar, borde anspråkslöst kunna begära att man får gå sina steg för sig själv".
Interiör från Ringborgs kontor. Bilden är från 1930-talet.
Det fick hon uppenbarligen inte och hon beskrev hur hon vid flera tillfällen blev fasthållen av vild ungdom iförd skinnpaj ("medlemskort till gäng och ligor") som sträckte sig ut ur skuggorna. Drottninggatan framstod, i artikeln, som en mycket farlig plats.
"Gisela" skrev:
"Jag mötte högst tre eller fyra vuxna personer och jag antar att resten föredrog omvägarna vid sidogatorna. Jag förstår dem så väl när de i det närmaste blir rädda och chockade. Hela deras teori om ungdom som det ljuva avsnittet i livet, löses ju upp och försvinner som en dimma om morgonen.
Drottninggatan sent på kvällen, är omsorgsfullt rengjord från alla slags ideal och högre intressen. Det är den stora, stora tomheten man ser, det förvildade och slappa. På en biograf går filmen Vild ungdom. Den enda publiken är naturligtvis vild ungdom, som kanske tror sig behöva lite inspiration.
Men det behöver inte ses på bio längre, eleverna har lärt sig att behärska ämnet fullständigt. Vill de nödvändigtvis se vild ungdom, kan de göra det i spegeln hemma, eller också göra som jag gjorde en kväll, gå på Drottninggatan".